I går presenterades de första namnen till sommarens blågula Paralympicstrupp.
Truppen tas ut successivt och förväntas vara fullständig först i juni, men två framgångsrika 20-åringar kunde fira redan under gårdagen.

Synskadade vännerna Maja Reichard och Nicolina Pernheim blir båda medaljhopp i London.

Och inte undra på det.

Reichard slog världsrekord på 100 meter bröstsim under sommarens EM i Berlin, och putsade rekordet så sent som nu i december.

Pernheim besegrade spanska VM-tvåan Marta Arce i -63-kilosklassen i judons EM-final, och är internationellt sett på topp-åtta i världen.

– Jag vet ju att jag är duktig. Men det är alla som kommer till Paralympics. Det är klart att jag vill göra så bra ifrån mig som möjligt, och det är klart att jag vill ha medalj, säger Pernheim medan Reichard fyller i apropå målsättningar:

– Jag vill försvara mitt världsrekord, och sänka det. Jag kommer att lägga upp allting för just bröstsimmet och fokusera på det.

Råden att helt gå in i sig själv inför loppen har Maja Reichard, Paralympicsdebutant, fått av flerfaldiga guldsimmaren Anders Olsson – som också han blev uttagen i truppen i går.

Affischnamnet Olsson, som siktar på tredje raka guldet på 400 meter fritt, är äldre än Reichard och Pernheim tillsammans. Men faktum är att allt fler unga är på intåg inom handikappidrotten.

Från att tidigare år, under själva spelen, ha haft en medelålder på över 30 år låg genomsnittsåldern för den ”kandidattrupp” som träffades i slutet av november på 29,1 år.

Den yngsta genom tiderna.

– Det visar att man måste börja satsa i tid, säger Reichard och Pernheim tillägger:

– Jättekul. Paralympics handlar om folk som verkligen satsar. Det är inte så att alla kommer med. Det är handikappidrott, men det är tufft. Det är idrott och det är på hög nivå.

Som 17-åring var Nicolina Pernheim yngst i Sveriges Paralympicstrupp 2008. I dag ger den erfarenheten trygghet.

– Känslan att vara på ett Paralympics går inte att beskriva. På en vanlig tävling är det kanske 100–200 personer i publiken, men när jag kom in på arenan i Peking var det 13.000 åskådare. Och alla bara skrek.

– Det var jättekonstigt. Men nu har man i alla fall upplevt det, så då kommer det inte som någon chock.