Och så här enkel kan idrott vara:
- Jag var osynlig i 55 minuter, sade Svensson. Sedan fick jag två bra pass. Två skott. Två mål.
Och så här grym kan idrotten vara:
Längst ut på presspodiet sitter en korsning av Homer Simpson och Roger Melin. Det är han de kallar Binge. Det är han som heter Magnus Jäderlund och som tagit sitt lag genom seriesystemet, från ribbstolar till guldmatch i en packad glob. Täbys tränare har just varit med om sin största match som idrottsledare men nu är blicken så tom, så långt borta och i mitt huvud spelas bilderna upp från en periodpaus.
I ett gulligt tv-reportage var det meningen att "Binge" skulle spela innebandy med sina barn i lekparken. Men ni vet hur det är med barn, de vill inte alltid som vuxenvärlden. I reportaget sade "Binge" det där vi vuxna ofta säger om hur det är att komma hem stressad och kastas rakt in i blöjbytarvärlden och så glömmer man allt annat.
Just då hörde jag en röst bredvid mig i korriden. Rösten tillhörde någon som verkade känna "Binge" bra. Hon såg samma reportage och sufflerade:
-...och sen sitter man uppe och tittar på innebandymatcher långt in på natten.
Den här natten kan jag tänka mig att han fastnar för två-mot-ett-läget när Täby ledde med 3-2. Patrik Hagberg lägger över bollen till Johan Lundqvist men Lundqvist får inte träff och det blir inte mål och snart ska Svenssons magiska 18 sekunder börja.
För två år sedan avgjorde han finalen mot AIK. Precis som Magnus "Turbo" Svensson kommer den här Magnus Svensson från Vinberg. Där spelade de innebandy ihop. "Turbo" blev en Tommy Söderberg-favorit. Magnus den andre blev en av världens vassaste avslutare.
Såna är så gott som omöjliga att skydda sig emot. Såna kan slå till just när världen utanför Täby för första gången i innebandyhistorien tror att Täby ska kunna ta SM-guldet. När laget inte längre slog ur underläge. Det var just då Täby var som mest sårbart.
Det var fyra år sedan Dalai Lama var i Globen och jag vet inte vilken stämning han fick till, men nu vet jag hur det är när innebandyfolket samlas för finalfest. Det är jordens väckelsemöte.
Bara för de redan frälsta? Närå. Även för en nybörjare var det omöjligt att inte åka med av draget.
Jag har tappat räkningen på hur många SM-finaler jag sett i sporten det här folket kallar isbandy. Det här är bättre. Mindre fylla, mindre kulturklägg, man ser bollen hela tiden, slipper poliskedjan framför klacken och om vi ska prata ålder vinner innebandy överlägset.
Globen kändes som en ungdomsgård. På Studenternas blir jag aldrig förvånad om jag ser uppsamlingsbussar från PRO. 14.344 såg Warberg vinna herrdramat. 15 tågvagnar hade rullat upp från västkusten och tågfolket fick till den största klack innebandyvärlden skådat.
Det var 10.092 som såg damernas final och fler har aldrig tittat på en dammatch i innebandy. Där hade Sofia Olsson gjort tre mål. 3-0. Det var klappat och klart och tredje raka IKSU-guldet så gott som säkrat.
Men i samma veva som Umeå IK inledde sin finalförlust i Uefa Women's Cup började Umeålaget i Globen att tappa allt och det slutade med ett straffdrama och finalrevansch för Rönnby. Dammatchen lyfte och svängde i sista perioden. Herrmatchen var likadan.
I andra perioden såg Täby slitet ut. Som om alla tuffa slutspelsmatcher, all uppmärksamhet, alla förkylningar som dragit genom truppen och all finalrutin Warberg hade skulle knäcka Täby.
Jag hade suckat över att poängmaskinen Rickie Hyvärinen tappat bollen i så farliga lägen och att han bränt de få chanser han fick. Men så började sista perioden och Täby blev ett annat lag, ett pånyttfött lag och typiskt nog var det Hyvärinen som slängde iväg ett skott som via Thomas Rappels arm gick in till 2-2 och Hyvärinen hade plötsligt hur mycket krafter som helst och han spred energi ut i hela laget och 13.03 kom Jesper Måwes andra mål.
För första gången ledde Täby en SM-final i innebandy.
Så kunde sagan ha slutat.
Men det är med idrottssagor som med barn. De är ofta omöjliga att styra.