Mikael Ljungberg kände en oro inför framtiden. Han hade uppnått sina drömmars mål - vad skulle det bli av honom nu?
- När något sådant här händer måste vi fråga oss om vi gjort allt vi kunnat, säger Olle Anfeldt på Sveriges olympiska kommitté (SOK).
Brottningen och idrotten var Mikael Ljungbergs liv. När en axelskada tvingade honom att avsluta karriären efter OS-guldet hamnade han i en tomhet.
SOK:s beteendevetare Olle Anfeldt genomförde en djupintervju med Ljungberg efter OS-guldet - för att höra om hans erfarenheter och för att få veta hur han tänkte sig framtiden.
- Jag minns att vi satt i flera timmar i Örgrytes klubblokal och pratade. Micke uttryckte en viss oro för hur allt skulle bli. Han kände inte för att studera, utan ville börja arbeta. Han ville vänta och se, känna sig för, han var i en sökarfas, säger Anfeldt.
För många idrottare är det ett svårt steg att gå från hyllad idrottare till en mer anonym tillvaro. SOK arbetar för att hjälpa sina elitaktiva med övergången. Alla idrottare som ingår i de så kallade topp- och talangprogrammen har till exempel möjlighet att träffa karriärrådgivaren Helena Wielinder.
- Vi erbjuder våra aktiva den här möjligheten, men det är inte säkert att de nappar. Ansvaret att söka hjälp ligger mycket på den enskilde. En sådan här dag ställer man sig förstås frågan vilket ansvar som vilar på oss. Hur bra är vi på att följa upp och hjälpa den aktive, säger Anfeldt.
Mikael Ljungberg hade täta kontakter med SOK, som ville dra nytta av hans erfarenheter. Brottaren gav föreläsningar och hjälpte till med arbetet att ta fram OS-talanger. Han var också med på en rekresa inför OS i Aten. En framtida ledargärning inom SOK diskuterades.
- Micke hade mycket erfarenhet att dela med sig av. Vägen fram till OS-guldet var inte spikrak. Han hade gått på ett antal törnar i karriären och det gav honom trovärdighet, säger Anfeldt.
Det rådde förstämning inom den svenska olympiska rörelsen på torsdagen. En guldmedaljör, en vän, en kunskapskälla hade gått bort alldeles för tidigt.