Trots det är det en harmonisk kvinna som möter oss ute på stallbacken. Lotta har inte låtit sig knäckas trots tuffa motgångar. På något sätt hittar hon alltid styrkan att komma tillbaka.
– Jag har lärt mig att leva i nuet. Före branden ville jag ha koll på allt och planerade flera år framåt, men branden fick mig att inse att det inte går att styra över livet hur noggrant du än planerar. Något som underströks när Calibra dog, säger Lotta.
– Och jag har slutat bry mig om vad folk som inte ens känner mig tycker och säger om mig. De människor som jag lyssnar på är de som står mig nära, och som jag vet tycker om mig och vill mig väl. Det kan låta krasst, men det har blivit mitt sätt att skydda mig.
Drygt fem år har gått sedan Lottas liv vändes upp och ner.
En tidig morgon vaknade hon och insåg att himlens gul-röda färg berodde på att gårdens stall var övertänt.
14 hästar omkom i lågorna. Bara fyra hästar räddades.
En av hästarna som Lotta hann få ut var Calibra. Hästen som två år senare skulle göra henne till OS-ryttare, men som också skulle tvinga henne att gå igenom en jobbig rättegång och ett nytt tragiskt dödsfall.
2008 ingick Lotta och Calibra i det svenska OS-laget i hoppning. Samtidigt pågick en bitter och långdragen ägartvist. Mats Persson, som tidigare sponsrat Lotta med hästar, hävdade att han och hans hustru Ann ägde Calibra.
Lotta och hennes make Michael menade däremot att det inte var någon tvekan om att det var de som ägde hästen..
Fallet hamnade till slut i domstol och först våren 2009 var rättegången avgjord.
Rätten slog fast att Michael och Lotta var Calibras ägare, men familjen Schultzs lycka varade bara i ett par månader.
Hösten 2009, i samband med en tävling på Irland, bröt Calibra ena benet. Skadan var så allvarlig att den irländske veterinären tog beslutet att det enda rätta var att avliva hästen.
Lotta och Michael valde först att inte berätta för några utomstående om Calibras död. Något som bland annat fick Ridsportförbundets dåvarande sportchef Tomas Torgersen och hopplagets dåvarande förbundskapten Maria Gretzer att ifrågasätta varför de inte hade blivit informerade.
När vi pratar om den här tiden börjar Lottas tårar att rinna.
– Vi behövde få sörja i fred, men det vändes till att det som hade hänt var något fult och felaktigt, säger Lotta.
– Vi hade meddelat Maria att hästen aldrig mer skulle kunna tävla, och någon annan information behövde ju knappast hon, fortsätter hon.
Lotta torkar tårarna innan hon fortsätter:
–Det här berör mig fortfarande starkt. Efter Calibras död funderade jag på allvar på att lägga av. Det blev på något sätt den sista droppen. Glädjen var borta, säger Lotta.
Lotta valde att ta ett steg tillbaka.
Hon lämnade den internationella scenen och började utveckla sin tränarverksamhet.
Den egna tävlingskarriären gick på sparlåga. Lotta tävlade visserligen fortfarande, men på mindre tävlingar och i lägre klasser.
Vändningen kom när en ny häst travade in i hennes liv.
Stoet Larissa gjorde att Lotta fick tillbaka lusten.
För några veckor sedan vann ekipaget SM, Lottas första SM-guld någonsin, och i helgen väntar tävlingarna i Globen.
–Det ska bli riktigt kul att få tävla på hemmaplan, och jag vet att många av mina elever kommer dit för att titta på oss, säger Lotta.
Det är en alldeles ljuvlig höstdag när vi parkerar bilen utanför familjen Schultz gård som ligger en mil från Enköping. På den stora vita stallbyggnaden finns året 2006 uppsatt med svarta siffror.
Stallet var färdigbyggt några månader efter att branden ödelagt den tidigare stallbyggnaden.
Tolv hästar finns i det rymliga och välstädade stallet. En av dem är Larissa.
Det var Michael som en gång i tiden hittade det lovande stoet i Tyskland, och som rekommenderade Larissa till den finländske ryttaren Thomas Ehrnrooth.
Thomas tävlade själv Larissa i ett par. Det gick helt okej för dem, men det där sista saknades.
I våras frågade Thomas därför Lotta, som tidigare hade tävlat två av Thomas hästar, om hon kunde tänka sig att ta över tioåriga Larissa.
– Thomas kände att det fanns mer i hästen än vad han just nu kunde få ut ur henne.
Lotta provred Larissa, och det där välkända "klicket" inträffade.
– Larissa är verkligen min typ av häst. Hon har temperament och när du rider henne måste du vara bestämd men ändå ödmjuk. Den balansgången är inte enkel, men när du har fått henne på din sida sviker hon dig aldrig, säger Lotta.
Framgångarna kom snabbt för Lotta och Larissa.
Redan efter två veckor vann de en grand prix-hoppning i norska Drammen.
Månaderna med Larissa har gjort att Lottas OS-dröm på nytt har vaknat.
– Har man haft lyckan att ha varit med i ett OS är det något man gärna vill uppleva igen, och nu har jag en häst som har kapacitet för det, säger Lotta bestämt.
Hon är dock medveten om att vägen dit kommer att bli tuff.
– Larissa är nykomling i de här sammanhangen, och jag har inte tävlat på den här nivån sedan tiden med Calibra. Vi behöver båda lite tid på oss innan allt fungerar perfekt, men visst är OS i London en önskedröm.
Thomas Ehnrooth äger fortfarande Larissa, och han är positiv till en OS-satsning.
– Ja, absolut. Han har sagt att han gärna vill se sin häst i London, säger Lotta.
Solens strålar lyser in genom det gula husets köksfönster.
I huset, som ligger ett tiotal meter från stallet, bor Lotta och Michael tillsammans med parets 15-årige son Oliver.
Oliver har ärvt mamma och pappas hästintresse.
– Vi tävlar ofta på samma tävlingar vilket underlättar för hela familjen. Hade inte
Oliver varit intresserad hade det nog varit svårt att få ihop vardagen, med tanke på att både Micke och jag jobbar med det här säger Lotta.
– Men jag tror inte att Oliver kommer ägna sig åt det här på heltid. Han vill bli läkare, fortsätter hon.
Att Lottas paus från de stora tävlingsbanorna har gjort henne gott märks tydligt när vi dricker kaffe i det fräscha köket. Det finns ett lugn över henne.
– Jag har alltid varit väldigt självkritisk, men de senaste åren har jag blivit snällare mot mig själv . Micke brukade tidigare säga att jag var som en "Duracell-kanin" som alltid var på väg någonstans, men nu var det länge sedan han kallade mig för det, säger Lotta och ler.
Kaffet är urdrucket, och Lotta gör sig redo för att åka i väg till Värmdö. Där ska hon hålla en lektion.
För trots satsningen mot OS tänker Lotta fortsätta som tränare.
– Det blir i något mindre skala än vad det har varit under de senaste åren, men jag vill inte släppa det helt. Det ger mig otroligt mycket tillbaka, säger Lotta.