Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sport

Nya boxarundret: ”Jag kan slå och slå och slå”

LONDON. Den ännu lite bleka vårsolen försöker värma upp de slitna kvarteren runt Kings Cross Station. En cool snubbe klädd i trekvartslång vinterjacka och säckiga träningsoverallsbrallor kommer glidande längs Caledonian Road, på väg till gymmet. ”Dig It” lyser i gult från fronten på den svarta kepsen.

Anthony Yigit är den senaste representanten för det nya svenska boxningsundret. För en månad sedan blev han Europamästare i lätt weltervikt efter seger mot engelsmannen Lenny Daws. Den förste svenske Europamästaren sedan 1987, då Anders ”Lillen” Eklund knockade spanjoren Alfredo Evangelista och lade beslags på EBU-bältet i tungvikt.

På gymmet, Urban Kings på Bravingstons Walk, nickar alla igenkännande när Anthony glider in.

– Jag jobbar en del som instruktör här, förklarar han, och visar vägen nedför trappan till en lokal som doftar svett och ansträngning.

Några tjejer jobbar med olika muskelgrupper framför en stor spegel. I den bortre delen finns en boxningsring där två killar sparrar intensivt.

Men vem är han egentligen, den nya stjärnan som vann EBU-bältet med eniga domarröster, en februarikväll i Londonförorten Carshalton?

– Jag heter Anthony ”Can You Dig It” Yigit. Kommer från Stockholm, Haninge. Är 25 år gammal. Har gått 20 matcher som proffs, vunnit 19 och en oavgjord.

Hur är känslan, så här några veckor efter segern?

– Lite overklig, faktiskt. Det är lite svårt att ta in. Men det är grymt, allt man tränat för har kommit på plats. Nu njuter man av frukterna från arbetet, helt enkelt.

Anthony berättar att han började boxas när han var 15 år, i Skarpnäcks boxningsklubb.

När insåg du att du hade en talang för att kunna gå på toppen?

– Jag hade egentligen börjat när jag var 12 år, gått några diplommatcher och förlorat alla. När jag började igen tre år senare ville jag bara köra matcher. Jag tränade hårt, började köra amatörmatcher. Sedan gick allt väldigt fort. Jag blev uttagen till ungdomslandslaget, vi var i Polen och jag vann matcher där. Sedan vann jag junior-SM, och då blev jag antagen till juniorlandslaget och fick boxas i EM.

– Sedan när jag blev senior tog jag brons i en ganska högklassig turnering i Turkiet, och då ville landslaget ha med mig i EM (2010) en månad senare. Jag gick till kvartsfinal, och upprepade det året efter.

– Efter det blev jag uttagen till VM i Azerbajdzjan, som också var OS-kval (till London 2012). Vann två matcher, förlorade mot blivande världsmästaren, vilket innebar att jag kvalade in till OS.

– Då kände jag att det här verkligen kunde bli något.

I OS förlorade Anthony åttondelsfinalen mot blivande silvermedaljören, ukrainaren Denys Berinchyk, med en poängs marginal.

– Sedan, efter OS, kände jag att får jag inget proffskontrakt så flyttar jag hem till Stockholm och satsar på plugget i stället. Men jag fick ett kontrakt, och sedan har jag bara kört på.

Först hade Anthony kontakt med en amerikansk promotor, men det rann ut i sanden. I stället hörde Team Sauerland av sig när Anthony boxades i Bundesliga. De ville att han skulle komma till Berlin och provträna.

– De signade mig direkt, och jag kunde göra proffsdebut i april 2013.

Boxning är ju lite större här än hemma i Sverige.

Anthony berättar att han inte helt uppskattade tiden i Tyskland, det var lite för stel, lite för simpel boxning.

– Jag tycker att min boxning är ganska unik, något jag måste försöka bevara, och jag ville inte ändra den, som tyskarna ville.

– Då sade Nisse Sauerland, min promotor, att jag skulle flytta till Danmark, de hade fått in en ny amerikansk tränare där, som var dubbel världsmästare.

– Det funkade bra, men jag kände ändå att det var något som fattades, och då bytte jag till min gamla amatörtränare, som jag började med i Skarpnäck, Valle Boguslavski.

– Men han hade flyttat till Spanien (Teneriffa), så då flyttade jag också dit. Stannade där ett och ett halvt år, innan jag flyttade till London.

Trivs du bra i London?

– Ja, jättebra. Har fått många vänner här, och mycket support. Boxning är ju lite större här än hemma i Sverige. Man känner mer uppskattning. Folk har hört talas om dig innan du träffat dem. Och det tycker jag om, det man gör har en mening, liksom.

Vad finns på din horisont nu?

– Jag vill försvara titeln på hemmaplan.

– Sedan vet jag att Ricky Burns, som är nuvarande världsmästare i WBA, ska gå en match, och ett möte med vinnaren där är ingen omöjlig match.

Höga mål?

– Ja, men man ska ju sikta mot stjärnorna.

Som proffsboxare på din nivå, hur pass bra fungerar det ekonomiskt? Att bo i London är ju inte gratis direkt.

– Det var först nu senast som jag fick riktigt bra betalt för en match. Det är inte en sport som badar i pengar, utan det är en väldigt liten procent på toppen som gör stora pengar. Och jag har äntligen slagit igenom, så jag börjar förhoppningsvis se en bättre ekonomi.

– Men förlorar jag nästa match, då är jag ju nere igen. Och det är tufft här i London, det är dyrt, så man har ju fått gå igenom ekonomin ordentligt och göra upp en budget.

Hur bor du här?

– Jag bor med tre andra killar i en lägenhet. Vi delar kök och badrum.

– De har inget med boxning att göra. Utan jag träffade dem här när jag letade lägenhet.

– Ena killen är kock. Så jag tänkte fan vad grymt, då kan han ju laga mat. Men han tar inte med sig jobbet hem, utan äter dålig hämtmat. Den andre är webdesigner, men han har letat jobb senaste året. Och den tredje killen är student.

– En blandning, men jag tror inte att jag hade orkat med att bo med tre idrottare. Man måste komma bort från idrotten, i vardagslivet.

Anthony har ett distansförhållande. Flickvännen Cassandra bor kvar i Sverige, men kommer ofta över till London.

Hur länge har ni hängt ihop?

– Vi har ett krångligt förflutet. Vi träffades när vi var 16 år. Gjorde slut när jag flyttade till Spanien, men höll kontakten, lite grann.

– När jag skulle boxas första gången i Sverige, i Nyköping, i september förra året, så skrev jag till henne och frågade om hon ville komma, om jag fixade biljett till henne och hennes pappa.

– Hon kom. Och när jag skulle ner för ringrepen efter matchen så såg jag henne plötsligt. Och jag hade aldrig sett henne så vacker. Jag var groggy, hade fått några smällar, men det enda jag såg var henne, och då visste jag att jag att det var vi.

Hur mycket kontakt har du med andra svenska boxare som ligger på samma nivå?

– Badou Jack är generationen före mig. Han flyttade till USA innan jag gick upp som senior. Men jag känner Klara Svensson, och Otto Wallin är en jättenära vän till mig. Mikaela Laurén kom hit till London och tränade med oss inför hennes möte med Klara. Men alla har ju sitt eget att fokusera på.

Blir man väldigt självcentrerad som boxare?

– Jag är mycket så. Trodde alla var så. Men Mikaela är motsatsen. Hon har tid för alla. Men jag känner att jag hinner ju inte svara till alla som hör av sig. Men det gäller att hitta sin väg, det som passar mig.

Varför började du med just boxning?

– Då går vi tillbaka till när jag var 12 år. Min mamma ville att jag skulle göra någonting. Jag provade tennis, judo, och lite annat. Men det var inget som jag gillade.

– Sedan, i samma veva skulle jag träffa min pappa för första gången. Mina föräldrar var skilda sedan jag var väldigt liten, och jag kände inte honom.

– Han frågade om jag höll på med någon sport. Och jag berättade att jag slutat med judon.

– Då sade han att vi kunde gå till den lokala boxningsklubben i Skarpnäck, jag bodde där då. Pappa kände tränaren, vilket var Valle (Boguslavski). Så när jag hade träffarna med pappa gick vi och tränade boxning.

Jag är mig själv, jag kommer från alla de här länderna.

– Men sedan flyttade mamma och jag till Turkiet (Adana). Hon hade gift sig där, och bor där fortfarande.

– Så då bodde jag i Turkiet och gick i skolan där i tre år. Sedan flyttade jag tillbaka till Sverige, till min pappa, när jag var 15 år. Och då beslutade jag att köra på med boxningen, Skarpnäcks BK. Och det var därifrån allting började.

Du har turkisk bakgrund, alltså?

– Min mamma är halvfinsk, halvturk och min pappa är ryss, och jag är född i Sverige (skratt).

Så du har kanske bott mer utomlands än i Sverige?

– Ja, nästan. När jag var liten var det lite svårt att hitta sig själv. Men i dag är jag glad att jag är som jag är. Jag är mig själv, jag kommer från alla de här länderna.

Det måste innebära att du har lätt att anpassa dig i nya miljöer?

– Ja, absolut. Men åker jag ner till Turkiet så ser inte turkarna mig som turk, utan som svensk. Men i Sverige ser man mig som typ invandrare. Men jag har inga problem med det. Och i Finland ser man mig inte som finsk, och i Ryssland vet de inte ens vem jag är.

Ditt efternamn då?

– Yigit, det är turkiskt. Jag tog mammas efternamn, hon bodde i Turkiet när hon var liten.

Men om du tagit din pappas efternamn?

– Då hade jag hetat Balmages. Det är coolt. Det hade jag gärna haft.

– Han kommer från Estland, men familjen kommer ursprungligen från Moskva. Familjen kallar sig estniska ryssar. Men många av dem har flyttat till USA, så vi är överallt kan man säga, överallt. Det är så det ska vara, tycker jag.

Vad är ditt varumärke som boxare?

– Folk säger att jag är snabb, har bra fotarbete, är explosiv, och att jag har en grym kondis. Jag kan slå och slå och slå, och jag känner ingen mjölksyra.

– Men är det något jag skulle kunna vara bättre på så är det styrka. Jag har inte den där knockout-punchen.

– Men jag känner att hellre så har jag snabbhet än styrka. Så jag är nöjd med hur jag är som boxare, men jag försöker givetvis hela tiden att utveckla mig själv. Jag vill bli snabbare, starkare, explosivare.

Snart vet Anthony om det blir i Stockholm eller i Nyköping som han ska gå nästa match, som blir i maj.

– Oavsett var ska det bli häftigt. Komma hem med EBU-bältet, för första gången på 30 år.

Läs mer: Yigit fixade Europatiteln

Fakta. Det svenska boxningsundret

Badou Jack – världsmästare (WBC) supermellanvikt.

Klara Svensson – förlorade nyligen en titelmatch mot norskan Cecilia Braekhus om fem bälten i weltervikt.

Mikaela Laurén – utmanar i april polskan Ewa Piatowska om WBC-titeln i lätt weltervikt.

Erik Skoglund – utmanare om WBA-titeln i lätt tungvikt.

Otto Wallin – tungviktare med 17 raka segrar som proffs.

Adrian Granat – innehavare av IBF:s internationella tungviktstitel.

Maria Lindberg – utmanar i april tyskan Christina Hammer om WBO- och WBC-titlarna i mellanvikt.