Lars Ohly var bara elva år men spelade A-lagsmatch mot Nacka Skoglund. Lögn? Eller en barnslig fantasi som vuxit till sanning? Vilket som - han är långt ifrån ensam om att förstora sina idrottsprestationer. Kända kulturpersonligheter tycks vara mästare på det.
Allra bäst på att berätta om vilka bra idrottsresultat de gjorde en gång i tiden är de som aldrig blev så bra.
Medan de som verkligen var bra sällan skryter med det.
- Ta författaren PO Enquist till exempel. En duktig höjdhoppare som var med i flera svenska mästerskap. Inte brukar han skryta med det. Medan andra författare sitter i tv-sofforna och talar om resultat och bedrifter som är helt orealistiska.
Det säger Lennart Julin på svenska friidrottsförbundet, en man som med statistiken i sin hand har järnkoll.
Han kallar dem idrottsmytomanerna. De som talar om resultaten de gjorde för 20-30 år sedan. De som vill ha varit bra.
- Varje år är det ett par tre stycken som i tv berättar hur talangfulla och duktiga de var. Som när författaren Björn Ranelid högg till med att han en gång i tiden sprungit 100 meter på 10,8. En tid som skulle gjort honom landslags-aktuell då.
Påståendet kom i ett tv-samtal där höjdhopparen Patrik Sjöberg var med och Björn Ranelid gled omedelbart in som jämställd.
- Men när det gäller friidrott är det så lätt att kolla uppgifterna, säger Lennart Julin. Och det gjorde jag även när en annan journalist och tv-kändis sa att han varit framstående på 1.500 meter och diskus men att särskilt tiokamp varit hans bästa gren.
Och visst fanns han i rullorna. Han hade faktiskt vunnit ett klubbmästerskap en gång i stående höjdhopp.
- De i kultursvängen koketterar med att ha varit idrottsmän. Det gör dem folkligare, tror Lennart Julin. Som författaren Ernst Brunner. Ishockeyspelare, boxare med mera. Hur ofta har inte han suttit i någon tv-soffa och talat idrott? Ändå har han egentligen aldrig gjort någonting. Tja, några hockeymatcher i gärdesgårdsserien kanske.
Författare med sina livliga fantasivärldar är väl en sak. Men politiker?
För Lars Ohly är inte ensam.
Mona Sahlin till exempel. När hon skulle bli idrottsminister hade hon plötsligt en seger i kula i ungdoms-DM att lägga till meritlistan. I verkligheten var det bara en seger i en tävling i hennes skola.
Fast en sådan osanning är nästan för fjuttig för att vara medveten.
Och vad är egentligen en lögn? Var går gränsen mellan den och en lite förbättrad historia?
Hur många gånger har jag inte för min inre syn spelat upp Kanonräddningen. Den i den viktiga matchen mot Lidingö SK när jag låg som ett spjut i luften och nöp en stenhård straff alldeles intill stolproten när det stod 4-4. Tills min skildring för en tid sedan möttes av rått hångarv från en gammal lagkompis.
- Om Lars Ohly tror att han spelat fotboll mot Nacka så ljuger han inte. Definitionen av lögn är att den kräver en medveten komponent, säger Pär-Anders Granhag som är docent i psykologi vid Göteborgs universitet där man i samband med brottsmål forskar i hur falska minnen uppkommer.
- Det är lätt att få falska minnen, säger han. Två förutsättningar krävs: Det ska vara rimligt och något man kan föreställa sig.
Och det stämmer ju på Lars Ohlys Nackamatch. Han ljög inte. Men det han sa är förmodligen ändå falskt.
- Förresten, säger Pär-Anders Granhag, så häver varenda en av oss ur sig lögner flera gånger om dagen. Vita lögner. Ett mycket intressant område.