Ännu ett hugg i vänster baklår är det som Christian Olsson mest av allt vill undvika. Han fick fem muskelbristningar på samma ställe inom loppet av 15 månader under 2007 och 2008.
Det är vetskapen om det som gör att surret dyker upp i låret ibland – det som Christian själv beskriver som en liten kolibri.
Om det smäller till i låret ännu en gång vet Christian Olsson exakt vad han har framför sig:
– En läkningsperiod på tre–fyra veckor, där jag ska stretcha igenom smärta. Sen ska jag börja bygga upp styrkan i muskeln sakta men säkert tills jag börjar lita på den, och sen ska jag börja jogga och så vidare och så vidare. Det är en lång procedur varenda gång. Det är först nu, när jag har kommit 13 månader sedan den förra bristningen, som det börjar kännas mer och mer tryggt.
Men fortfarande inte helt tryggt.
– Visst är det en mental kamp hela tiden om hur hårt jag kan hoppa, säger han.
En lärdom han har tagit av alla de tidigare muskelbristningarna är att inte ta i lika mycket i början av ansatsen.
– Farten jag kommer upp i är ungefär samma som när jag var som bäst, men jag accelererar lite försiktigare än tidigare.
Det är inte i hoppfasen utan i ansatsen och på sprintträningar som muskeln har gått sönder varje gång. Senast, under DN-galan på Stockholms stadion ifjol, högg det till fem steg före plankan.
På Finnkampen igår kom aldrig något hugg, men känningar i ryggen besvärade och Christian hoppade bara 16,61 som bäst.
Men nu har i alla fall låret hållit tre tävlingar.
Nu har låret hållit i tre tävlingar i rad.
– Varje tävling är som att ta ner en tegelsten från väggen. För varje sten jag plockar ner närmar jag mig ett bra självförtroende igen – ett självförtroende som jag givetvis inte har haft på väldigt länge. Det är tufft för mig att våga tro att jag ska hoppa långt, eller att våga hoppa långt.
Mellan 2002 och 2006 vann göteborgaren OS-guld, VM-guld och två EM-guld. Den senaste stora segern kom på EM i Göteborg för tre år sedan.
Att han fortfarande k a n hoppa väldigt långt förstod han efter den oannonserade comebacken i Mölndal för fem veckor sedan.
– Det kändes som om jag hade bestigit ett väldigt högt berg för mig själv, både mentalt och fysiskt. Att bara stå där på banan och landa i gropen tio sekunder senare med ett 17,24-resultat, det var otroligt givande att känna den känslan. Känslan att man hade gjort det igen, fått uppleva ett riktigt bra hopp.
Dessutom trampade han så långt före plankan på Åbyvallen att den verkliga hopplängden var minst 17,50, enligt Christian själv.
Det gjorde i första tävlingen efter ett årslångt uppehåll, utan att på något vis vara toppad.
Det är bara två decimeter från Phillips Idowus världsårsbästa på 17,73 som gav VM-guld i Berlin.