Incheckningen av ett drygt 20-tal spelare går rekordsnabbt.
Det är ingen tvekan om att det är hotellvana människor som personalen i receptionen har att göra med.
Damhockeylandslaget är i Stockholm för att med start i dag spela en fyrnationsturnering i Stora Mossens ishall.
– Jag trivs på hotell. Det är skönt att slippa städa och att inte behöva laga någon mat, säger målvakten Kim Martin.
När damhockeyturneringen i OS avgörs i februari nästa år har Kim och hennes lagkompisar sammanlagt varit hemifrån 118 dagar och nätter sedan i slutet av juni.
Trots det skakar Kim bestämt på huvudet när jag frågar om hon ibland inte tycker att det är trist att sova i en annan säng än sin egen.
– När vi i början av hösten åkte till Kanada för att vara där i fem veckor trodde jag att det skulle bli segt, men det gick hur bra som helst. Eftersom vi tränar hårt är man så trött på kvällarna att det är skönt att bara ligga och slappa framför tv:n, säger 23-åriga Kim.
Förbundskapten Peter Elander är noga med att se till att tristess och hotelldöd inte ska förstöra stämningen i gruppen.
– Vi försöker se till att händer saker som bryter vardagen, och vi har varit extremt noga med var och hur vi bor under både träningslägren och turneringarna, berättar Peter.
Kim har under hela säsongen bott tillsammans med Gunilla Andersson.
– Vi är rätt lika. Vi älskar båda att titta på CSI på tv och ingen av oss har dåligt morgonhumör, säger Gunilla.
– Och vi är båda ganska ordningsamma, fyller Kim i.
Vilka spelare som bor tillsammans avgörs av förbundskapten Elander.
– Spelarna får skriva tre spelare de vill bo med och nio gånger av tio blir det någon av de tre.
Men ibland kan vi välja att para ihop spelare som i vanliga fall inte umgås för att de ska lära känna varandra, säger Peter.
Kim drar sin stora blå väska i hotellkorridoren.
– Jag brukar inte packa upp. Det går lika bra att ha grejerna i väskan, säger hon.
Gunilla öppnar rumsdörren. Båda två konstaterar snabbt att rummet är litet.
– Men sängen är skön, säger Gunilla som väljer sängen närmast fönstret.
34-åriga Gunilla har under stora delar av 2000-talet varit en av världens bästa backar. Trots det valde hon att sluta efter OS 2006. Hon ville fokusera på jobbet som inköpare.
– Jag hade inte tröttnat på att spela hockey, men det fanns inte tid till båda sakerna. Då hade jag kört slut på mig, säger Gunilla.
Förbundskapten Elander lyckades inför förra säsongen övertala Gunilla att tänka om, och tack vare ekonomiskt stöd från Sveriges Olympiska Kommitté har Gunilla kunnat ta tjänstledigt från jobbet.
– Med tanke på hur mycket vi är borta hade det varit en omöjlighet att jobba under OS-säsongen, säger Gunilla.
Ett liv som heltidsproffs var bara för några år sedan en dröm för de svenska spelarna. I dag är det möjligt, men det kräver att spelaren inte har dyra vanor.
– Jag har drygt hälften så mycket pengar att röra mig med som när jag jobbar, berättar Gunilla.
Utgifterna sjunker dock inte lika drastiskt. Gunilla har fortfarande hyra och räkningar som måste betalas.
– Jag räknade mycket på det innan jag bestämde mig. Det är klart att man får snåla och använda en del sparpengar för att få det att gå runt, men det är utan tvekan värt det, berättar Gunilla.
När det inte räcker med att snåla rycker Gunillas föräldrar in och stöttar dottern i hennes jakt på en tredje OS-medalj.
Till skillnad från Gunilla har inte Kim några höga fasta kostnader. Sedan tre år tillbaka bor hon i Minnesota där hon kombinerar hockeyspelandet med att studera ekonomisk marknadsföring på universitet. OS-året ville dock förbundskapten Peter Elander att alla aktuella spelare kom hem till Sverige.
Stockholmaren Kim valde då att flytta in hos storebror Kristoffer i Malmö eftersom hon visste att hon skulle få bra träning med Malmös herrjuniorer.
– Det funkar riktigt bra att bo hos brorsan. Han är målvaktstränare så jag har nytta av honom på isen också, säger Kim med ett leende.
Stödet från SOK har inte bara möjliggjort för spelarna att satsa enbart på hockey. Pengarna från Sveriges Olympiska Kommitté i kombination med stöd från Svenska ishockeyförbundet har framför allt gett laget möjlighet att sammanlagt tillbringa nästan fyra månader tillsammans.
– Det är en nödvändighet om vi ska lyckas, säger Kim bestämt.
Jämfört med de två bästa hockeynationerna USA och Kanada är det ändå stor skillnad.
Deras spelare lever i stort sett tillsammans under en OS-säsong.