Mycket har hänt sedan Anna Olsson och Lina Andersson bröt en mångårig svensk OS-torka och tog guld i sprintstafett för fyra år sedan.

En pisksnärtskada i samband med ett otäckt fall i Alperna hösten 2006 höll på att ända hennes karriär. Sakta och envist har hon tagit sig tillbaka till världstoppen. Fjärdeplatsen i den individuella sprinten och startsträckan i stafetten var tydliga bevis.

Att Anna Olsson inte fick chans att försvara OS-guldet sved — men med silverfacit i hand var uttagningen av Anna Haag bredvid Charlotte Kalla inte så mycket att klaga på.

– Med den form jag var i så är det klart att jag blev besviken. Men vi visste att vi var tre bra och att man kunde bli avställd.

Anna Olsson har en chans kvar att visa sin klass. En klassisk tremil kan tyckas vara väl långt för den sprintspecialiserade 33-åringen, men självförtroendet är stort.

– Jag känner mig riktigt stark faktiskt. Jag har inte kört så himla många tremilar internationellt, men jag brukar vara ganska bra på att känna min egen kapacitet och jag kommer inte ha några resultatmål, jag kommer bara försöka få ut max.

Senast Olsson körde en tremil var förra våren, då hon tog silver i SM efter Charlotte Kalla.

Olsson tänker ge Kalla en intern match den här gången också.

– Charlotte har visat väldigt fin form, men tremil är lite annat. Då behöver man inte gå på riktigt max och få mjölksyra hela tiden. Jag tror jag kan vara med högt upp och fajtas.

– Det är väl skidbytet jag är fundersam och lite mer orolig över.

Nymodigheten att få byta skidor under långloppen gäller i OS. Damerna har möjlighet till två byten under tremilen och får alltså använda tre par. Och så blir det, tror Anna Olsson.

– Är det det här föret så är man chanslös om man inte byter, säger hon.

Efter säsongen ställer hon dock alla tävlingsskidorna åt sidan. För gott.

– Jo, jag har tagit det beslutet, säger hon och tillägger:

– Det ska mycket till om det ska bli något mer.