Antihjältarna vi älskar att se

Edwards, mer känd som "Eddie The Eagle", rönte enorm uppmärksamhet när han flaxade i Calgary 1988. Ändå kunde han inte hoppa backe. Eller precis just därför.

Medier och publik tog den märklige engelsmannen under sina vingars beskydd. Var han inte precis vad OS handlar om? Att delta, snarare än att vinna.

Edwards var långt från den förste otillräcklige turisten som gjorde sitt bästa under ringarna, men genomslaget blev enormt – och den olympiske antihjälten var född.

De mer allvarligt lagda höjdarna inom rörelsen var inte lika glada. De såg hyllandet som ett uttryck för att det drevs gäck med spelen och irriterades över att de verkligt framgångsrika idrottarna inte fick den uppmärksamhet de förtjänade.

I backhoppningen var det verkligen på det viset. Fråga Matti Nykänen.

Den internationella olympiska kommittén bestämde helt enkelt att det var dags att rensa ordentligt i blåbärssnåret. För att bli olympier infördes tuffare kvalregler och krav på resultat från internationella tävlingar.

Att stänga dörren helt för glada amatörer har dock aldrig varit tanken.

I Örnens spår följde bland andra Ålen (Eric Moussambani från Ekvatorialguinea, som knappt simkunnig plaskade i Sydneys OS-bassäng 2000) och nu kommer Kwame Nkrumah-Acheampong, utförsåkare från Ghana.

Snöleoparden, som han kallas, försökte kvala in redan till OS i Turin, men missade kvaltävlingen i Iran på grund av ett försenat flyg. I OS Vancouver kommer Kwame förhoppningsvis till start.

Det är inte mer än fem sex år sedan 34-åringen, numera bosatt i England, började åka utför. Men han tar sitt idrottande på allvar.

- Jag tänker inte bli någon Eddie The Eagle. Jag vill slå några länder. Jag vill åtminstone ha tre eller fyra länder bakom mig. I mitt första mästerskap blev jag sist, sedan i nästa hade jag två åkare bakom mig. Jag var så stolt, säger Nkrumah-Acheampong till tidningen Vancouver Sun.