Lagledningen har haft sina segermaskiner i världscupen och VM utanför Sverige, pianot har spelat av sig själv.
I OS och enda mästerskapet på hemmaplan har det ofta kärvat. Inför VM i Östersund var skidskyttelandslaget uppskrivet, förväntningarna skyhöga. Fiaskot blev tungt. Lagledningen med tränare Pichler och förbundskapten Eklund klarade aldrig att vrida trenden åt rätt håll.
Det var samma sak i Nagano 1998, i OS 2002 blev det bara brons för guldfavorit Forsberg och OS 2010 händer det igen.
Ferrys guld, då?
Det var en annan sak. Den här gången tävlade Ferry utan förväntningar än sina egna, ingen väntade sig att han efter kaossäsongen skulle slå till.
Ferry är i stället ett exempel på att Pichler och Eklund inte bara har svårt att hantera motgångar, oväntade framgångar är lika svåra att klara av. Ferrys jag-har-fått-mitt-guld-inställning är logisk, men med tanke på vilken form han är i var ledningens uppgift att få honom att fokusera siktet på nya medaljer.
De är inte omöjligt att Björn Ferry skakar av sig guldglädjen och är med och slåss högt upp i masstarten.
Den forna guldfavoriten Helena Jonsson kommer inte att ha med toppstriden att göra – om man ska tro på vad hon själv säger.
Då hör man ljudet av en pysande OS-bubbla.
Idrottare brukar hålla fast vid floskler som barn vid snuttefiltar. De siktar högt, de ska ta sista chansen, det ser bra ut. Sånt brukar de säga.
Helena Jonsson sade bara så här inför masstarten:
– Jag hoppas på en hyfsad placering – för att få tillbaka självförtroendet inför stafetten.
Hon sade det på en presskonferens där hon inte borde ha varit.
Efter fiaskot i distans borde hon ha gråtit ut, torkat tårarna och sedan förts tillbaka för att tala med journalisterna på plats. Som en annan OS-debutant, Petter Northug, gjorde efter sitt inledande fiasko.
Då hade hon kunnat dra ett streck och gå vidare.
Då hade dagen efter fiaskot kunnat vara en helt ledig dag, fri från skidskytte, fri från journalister vars frågor river i öppna sår.
Men den krisplanen fanns inte och därför hade Helena den här presskonferensen hängande över sig på sin första lediga dag.
Ingen ledare verkade beredd på att det skulle gå så här, trots att alla scenarior självklart måste förutses. Vad ska man annars ha alla ledare till?
Helena Jonsson log en hel del på presskonferensen och den här gången synkade mun och ögon. Det är inte alltid de gjort det under säsongen. Hennes leende har varit lika svårtolkat som det där i Louvren.
Bakom Helenas leende har det synts annat än glädje. Oro kanske. Trots alla världscupslopp har hon vetat att allt bara var förberedelser.
Nu ler hon med mun och ögon. Eländet är ju snart över.