Och det börjar direkt. I dag: Sprintstafett med Haag och Kalla, sprintstafett med Hellner och reserv-Teodor och det mest oroande är vad Emil Jönssons onda hals gjort med den svenska skidtruppen.
Det går inte att veta, inte ens någon idé att spekulera. De här spelen har varit så skruvade att vi numera bara är säkra på att vi på morgonen omöjligt kan veta vad som kommer att hända under en lång dags färd mot natt.
Jag försöker säga till DN:s OS-debutant Wåhlin att det inte brukar vara så här. En OS-inledning ska normalt inte ha:
En dödsolycka på träning, en invigning som kärvar, två svenskar som tokkraschar, funktionärer som inte kan sköta en start, en guldfavorit som kommer 49:a, en kraschkvinna som tar brons, svenskar som vinner spurter och en skidskytt som efter en bökig säsong tar guld.
Nu är jag redo för vecka två, den stora lagveckan. Jag är beredd på allt. Nu är svenska skidåkare redo för att ta nya medaljer och motståndarna är beredda på den nya svenska modellen.
Den ensamme, svettige, snorige, tjurige, åkaren är inte längre den kompletta bilden av en svensk skidstjärna.
Han eller hon kan vara svettig, snorig, tjurig. Han eller hon är gärna ensam i ledning.
Men det typiska för dagens svenska skidåkare är att de är lagspelare också.
Sixten, Wassberg, Gunde och Elofsson är figurer som körde ner skallen och körde och de körde hårt men de gjorde det på sitt sätt.
– De har en helt annan harmoni i laget i dag, sade Per Elofsson till Wåhlin efter guld-och-brons-loppet.
Kalla och Haag har länge sporrat varandra till framgång. I herrgänget är Södergren den ende som är kvar av det gamla gardet. Anders är en mjuk, ödmjuk tjurskalle som tänker på laget och den känslan sprider han nedåt i åldrarna.
Och efter tremilen är min önskan enkel inför sista OS-veckan.
Mest av allt vill jag att Anders Södergren har en guldmedalj som tjuter i handbagaget när han går genom säkerhetskontrollen på Vancouvers flygplats.
Den svenska scenförändringen på ett år är total.
I Liberec var det mest lidande. Snön vräkte ner lika mycket som den gör hemma hos er nu och i VM var det svenskar som kämpade och slet men kändes slagna på förhand.
Här är det svenskar som vågar, som satsar, som tänker att det får bära eller brista för det mittemellan är inget att ha, det minns ingen.
I Liberec var det felvallat och så mycket snack om ruggade skidor att jag blev ruggigt trött på’t.
Här är svenskarnas skidor vallade med fäste, glid och självförtroende.
I Liberec räckte det med att Petter Northug drog upp farten inför spurten för att norska journalisterna skulle nicka åt varandra. Sådärja. Ännu ett guld klart.
I Whistler har svenskarna knäckt Northugs stav, knäckt hans psykologiska övertag och det norska folkets tro på sin skidrebell är rejält knäckt.
Efter Hellners seger var en kommentar på VG:s hemsida:
”Enda positiva är att Northug antagligen hade förlorat en spurt mot Hellner och det hade varit 10.000 gånger värre”.
Fansen tvivlar på sin spurtkung. Ledarna är sura på sin tjurande guldfavorit. Och journalisterna går till attack mot hans medieflykt.
Det är tufft att misslyckas här, men så kan det gå i OS.
Det är svårt att lyckas i OS, särskilt för en uppskriven debutant.
Det är jobbigt att få staven knäckt, men så är det i såna här lopp. Det är äta eller ätas. Det är ”no crybabies” som gäller och svenskarna gillar läget.
Det är ändå livsfarligt att räkna bort Petter Northug. Man ska inte reta honom och lura sig att tro att han gått i OS-ide. Vi är trots allt i ett land där de varnar för björn. Men det går ändå inte komma ifrån att bilderna har ändrats.
När Northug borstat tänderna har han länge tittat på bilder av konkurrenter. En bild på badrumsspegeln har skildrat en slagen Hellner, lika sänkt som Northug planerat att krossa honom i OS.
Den senaste bilden han har i skallen är inte en svensk som försvinner iväg. Det är två.
Bilden i skallen är färsk och han måste ha trott att han såg dubbelt.
Till sist: När jag skriver det här är det stjärnklar natt i Kanada och på en webradio från Sverige kommer Marit Bergmans sång:
”This is the year.
This is the year it all will happen.”
Det här är ett sånt år, ett sånt OS där allt kan hända. Jag vill aldrig att det ska ta slut.