OS 2010 har handlat om att stänga av känslor och nerver i de mest kritiska stunderna. Rodelåkarna gjorde det efter dödsolyckan. Konståkaren Joannie Rochette klarade det efter mammans plötsliga död. Anja Pärson efter sin krasch där vad som helst hade kunnat hända.
Inte Cheryl Bernard.
Kanadas curlingkapten är medförfattare till en bok om det svåra mentala spelet i curling. Har hon läst den? Hon förlorade nervspelet och tappade guldet.
Cheryl Bernard fick ett smashläge att säkra guldet i sista ordinarie omgången. Hon missade. Fick en ny chans i första skiljeomgången. Hon brände den också.
En ny miss blev ett nytt guld för Anette Norbergs lag. Och en ny kyss. För första gången hade ett curlinglag försvarat ett OS-guld.
Och med två raka guld är Anette Norberg, Eva Lund, Cathrine Lindahl och Anna Le Moine inne bland de största i svenska OS-historien.
Det var inte bara att de vann. Utan var. De besegrade Kanada i Kanada – curlingens supermakt.
Under åren efter Turin, under vägen till Vancouver har Lag Norberg varit nere i en rejäl svacka men de behövde ett OS att sikta mot. Anette Norbergs lag var nere i en rejäl svacka även under finalen men de hade vad som behövdes. De spelade på, vägrade ge sig och spelade så bra att Bernard alltid var under press. Pressen knäckte henne.
Sverige har fem guld när jag skriver det här. OS är en svensk succé.
Sveriges femte guld var en bild av hela OS. Det har varit oväntade, osannolika, ovanliga händelser hela tiden.
Vinterspelen 2010 har påmint om att OS är en levande organism, så skrämmande stark att inte ens mänsklig död kan ha ihjäl den. En rodelåkare dog. Elden tändes ändå samma dag. Spelen startade och på en lapp läser jag:
”Spelen blev inte desamma utan dig”
Hälsningen sitter vid Nodar Kumaritasjvilis minnesplats vid medaljtorget i Whistler. Skribenten har helt rätt. Utan den georgiske rodelåkarens död hade den olympiska organismen inte behövt avslöja sin känslokyla. Showen ska alltid fortsätta.
När döden slagit till slog rodelpamparnas grotthjärnor till. Olyckan var den aktives fel. Efteråt har tonen ändrats, förbundet ska ihop med Internationella olympiska kommittén och polisen utreda olyckan.
Dödsolyckan gav lokala OS-arrangörerna en mardrömsstart. Sedan kom andra händelser som var mindre men för många. Invigningen kärvade, busschaffisar hittade inte fram, vädret skapade kaos och i Creeksides alpina backar var våldsamma vurpor vardag.
I Vancouver är eländet i East Hastings vardag. Som vanligt letade utländska reportrar upp OS baksida att skriva hem om. I Vancouver var det inte svårt, East Hastings är misär mitt i i-landet.
Det där har funnits länge och finns kvar när Vancouver vaknar utan OS. Det där är inget man läst om i kanadensiska tidningar.
Där skulle det vara fest. Kanadas fest. Hemmapressen tvekade inte, det var motattack mot all utländsk mediekritik som gällde.
Det här är mitt femte OS och det utklassar de tidigare i nationalism och gapig patriotism. Allt sånt som kommunistiska Kina-diktaturen tonade ner har Kanadas kapitalistiska demokrati vräkt på med.
Medierna har hakat på, pumpat igång publiken, krystat fram snyftare och tävlat i tårdryperi. Sedan kom Joannie Rochette. Och allt kändes futtigt.
Mamman Therese dog i en hjärtattack. Mindre än tre dagar senare åkte Joannie ut på isen med högt huvud och stel hållning för det korta programmet. Hon åkte som en dator, sade lagkamreten Cynthia Phaneuf. Det var något omänskligt, något robotliknande över hemmaåkarens uppvisning.
Ytterligare två dagar senare hade verkligheten börjat smyga sig in genom skalet. Kroppen hade börjat mjukna, åkningen var inte perfekt, men det räckte till brons och det var som en perfekt saga men för Joannie är det nu den verkliga kampen börjar. Nu ska hon ta hand om sorgen.
– Jag ser mig inte som en hjälte, sade hon efter bronset.
– Jag har förstått hur folk har inspirerats av det här, men jag gjorde det för mig själv. Mamma lärde mig att tänka på mig själv i första hand.
Joannie Rochette skulle aldrig tävlat om det inte varit OS.
OS får folk att tävla när de inte borde och därför åkte Anja Pärson dagen efter sin 60-metersresa genom luften.
– Det såg ju inte klokt ut, sade Anja en dryg vecka efter kraschen.
Hon flög, hon kraschade, hon reste sig och landade i fler svenska hjärtan än tidigare. Hon vann en massa kärlek men hade förlorat ett givet störtloppssilver på vägen. Efter sista tävlingen sade hon att hon klarat att stänga av allt och tagit sig igenom kombinationen. Det gav en bronsmedalj. Det gick inte sedan.
Anja Pärson slutar OS-kärriären med fantastiska sex medaljer på tolv starter.
Helena Jonsson har gjort fem starter och inte varit i närheten av medalj. De här veckorna kommer att skugga henne genom år av världscupsegrar, VM-framgångar och Jerringpris. Hela vägen till Putin-OS.
Och Charlotte Kalla har återtagit titeln som Sveriges stora idrottsälskling. Hon åkte upp för en backe som en talangfull flicka, hon vann OS-guld som en vuxen stjärna.
Min beundran för Kalla har växt här borta. Råstyrkan i spåren, tekniken i åkningen, psyket för att klara pressen.
Kalla hade siktat på ett enda lopp och det vann hon. Marcus Hellner hade också siktat på ett enda lopp, i det blev han en knäckt fyra. Han blev svensk OS-kung ändå.
Guld i skiathlon, guld i stafetten. Guld till Marcus Hellner båda gångerna och det var de svenska åkarnas lagkänsla bakom segrarna.
Och åkarnas mod, de bangade inte att satsa offensivt.
Och åkarnas taktik, de märkte inga väggar.
Och åkarnas skidor, de hade ett suveränt vallateam bakom sig.
Alla lag behöver en ledarfigur i gruppen. Hockeyn hade ingen och det blev ingen medalj till lagen. Skidlandslaget har Anders Södergren och det blev guld till honom. Äntligen.
Sverige har sex skidmedaljer. Det kan bli fler i dag. Svenskarna siktar på trippel i femmilen.
Möjligt? Klart det är. Det är ju OS 2010 som pågår.