De flesta olympiska guldmedaljörer brukar tacka högre makter eller säger att triumfen inte hunnit sjunka in ännu.
Det första Björn Ferry sade till kanadensiska tv-kanalen Olympic News Channel efter sin sensationella triumf i jaktstarten var:
– Hello world, hello Bangladesh (Hej världen, hej Bangladesh).
För den som inte träffat Sveriges senaste olympiske guldmedaljör tidigare måste det spontana uttalandet varit goddag yxskaft. På samma sätt som Ferrys spontanitet kan innebära att han tycker att det borde vara dödsstraff för dopning, så är det inte riktigt vad han menar. Det är bara saker som ramlar ur hans stora käft.
När skidskyttarna hade sin träff med pressen inför OS kändes Ferry till en början ovanligt tillbakadragen. Det var som om han bestämt sig för att den här stunden inte bara var hans och att han inte skulle stjäla showen från sina lagkamrater som flankerade honom på podiet.
Men så, efter en enkel fråga från DN om hur han hade tänkt följa Helena Jonssons första tävling, gick han igång. Ut ur munnen strömmade en lång utläggning om hur tråkigt han tycker det är att titta på skidskytte, som gick över i att han älskar straffläggningar i fotboll, och fortsatte med att han är usel på att byta kanal med fjärrkontrollen.
Det går nästan att se Ferry framför sig som stå-upp-komiker på en krogscen.
Svenska folket har lärt sig att han är en mästare på kasta ur sig roliga saker.
Just därför måste det kännas skönt att visa att han inte bara är en bra skidskytt, utan också att han när det verkligen gällde kunde vara den allra bäste.
– Ja, visst känns det bra, men att få visa att jag kan åka skidor i stället för att prata, nej, så tänker inte jag. Det är jätteskönt att få till en sån här framgång men det är mer inåt hos en själv. Det här med att man plötsligt är en hjälte 50 år efter Klas Lestander (OS-guld 1960, vår anmärkning), det är inte det som är grejen för mig, sade Ferry strax efter att han natten till onsdagen på Medal Plaza i centrala Whistler hade fått uppleva det han drömt om i hela sin långa karriär.
Han hade tagit emot guldmedaljen från den svenske IOK-ledamoten Arne Ljungqvist, tagit av sig mössan och sjungit med för full hals i ”Du gamla, du fria”, och sett den blågula fanan gå till väders.
Björn Lars Johannes Erik Ferry hade övervunnit en säsong med både nyckelbensbrott och influensa och blivit olympisk mästare.
När 31-åringen från Storuman tog emot hyllningarna hade han fortfarande inte haft tid att ringa hem, än mindre fundera över vad som egentligen hade hänt.
Hemma i huset finns hustrun Heidi Anderssons sju VM-guldmedaljer i armbrytning, men bara en av dessa får hänga framme. Paret har en överenskommelse om att sålla i prishyllan, men OS-guldet får en given plats. Ferry sade att det är ganska märkligt hur mycket uppmärksamhet han fått för sitt skidskytte jämfört med hustruns bedrifter.
Och värre kommer det att bli. Ferry har gått hem i stugorna och lär inte bli mindre populär nu.
Nu är frågan, kan han ladda om? Kan han vinna igen i torsdagens distanslopp?
Jodå, förra gången han vann i Antholz var han tvåa dagen efter.
– Fast jag tror nog att jag kommer att vara rätt nöjd. Det känns inte direkt som att jag behöver ett guld till, sade Ferry.