– Catrines fina frysning i skiljeomgången bäddade för avslutningen. När Cathrine satte den kände jag att det här nog kunde gå vägen, säger Anna Le Moine och tittar med tacksamhet på Cathrine som står en halv meter från henne.

Cathrine ler mest och ser ut som om livet inte kunde vara mycket bättre.

Fredagen den 26 februari fyllde hon 40 år. Födelsedagen firade hon i Olympic centre i en förort till Vancouver.

På läktaren satt 5.600 högljudda kanadensiska fans som alla hoppades på ett nytt guld för hemmanationen. Cathrine hade helt andra planer.

– Jag tänkte att jag skulle fira ordentligt och en bättre present än ett OS-guld kan man knappast få, säger Cathrine.

Runt hennes hals hänger det tunga OS-guldet och på läktaren bland hemmafansen satt familjen och höll tummarna.

– Jag behöver väl knappast säga att det här är en födelsedag som jag aldrig kommer att glömma, säger Cathrine.

Firandet började dock redan på morgonen i OS-byn.

– Tjejerna uppvaktade mig med ballonger, tårta, ja allt som hör en födelsedag till.

Vid lunchtid lämnade Cathrine och lagkompisarna centrala Vancouver och uppladdningen inför finalen kunde börja.

En final som blev en rysare där det svenska guldet stundtals kändes långt borta, och Cathrine medger att det var mer nervöst än i OS-finalen för fyra år sedan.

– I Turin ledde vi hela tiden, men här låg vi under och att hamna i underläge är aldrig komfortabelt.

Men Cathrines frysning i skiljeomgången bäddade för syster Anette Norbergs avgörande sten.

Och partyt kunde fortsätta i ett regnigt men för stunden alldeles ljuvligt Vancouver.

För Cathrines del var det här sista mästerskapet med gänget.
– Jag tror att det blir så. Vi har visserligen sagt att vi inte ska bestämma något förrän i

sommar när vi ska ha vårt möte, och efter ett OS-guld till borde man kanske tänka om. Men med stor sannolikhet är det här mitt sista mästerskap, säger Cathrine.

Hon är tyst en kort stund innan hon fortsätter:

– Att sluta på topp är inte så dumt.