– Jag får väl försöka gå för guld igen. Jag kommer att kriga minst lika hårt för det.

Marcus Hellner gick ut tufft i måndagens 15 km fristil och ledde länge loppet. Efter nio kilometer kom en trötthet som blev värre och värre, tills den tog över helt.

– När svackan kom var jag beredd – den skulle komma och det gällde bara att överkomma den. Problemet var att det fortsatte. Jag grisade på ännu mer för att möta tröttheten men blev bara ännu tröttare, säger Marcus Hellner.

Vi som såg honom komma in mot upploppet såg en förvirrad, tunnelseende och blek idrottare som på ren vilja tvingade sig i mål, en och en halv sur sekund från bronset.
Reaktionerna blev delade: några tyckte det såg läskigt ut medan de allra flesta hyllade Hellners inställning.

Planen var att gå för guld – allt eller inget. Och han ångrar ingenting.

– I början kändes det väldigt bra. Det kändes som jag flög fram i backarna, det var som att åka på ett rus.

Utmattningen som slog till i Callaghan Valley har han aldrig tidigare – varken på tävling eller träning – känt på samma massiva sätt. Låren ”började brinna” i uppförsbackarna.

– Det var ovanligt seg återhämtning, det brukar inte ta så lång tid. Jag var fortfarande halvsliten i benen på onsdagen, säger han.

När Marcus Hellner får frågan hur hans återhämtning såg ut det första dygnet pratar han ingenting om det fysiska. Han fokuserar på hur hjärnan ska komma in i matchen igen.

– Jag försökte bearbeta det som hänt. Var ganska besviken och ville verkligen mer än vad som blev. Men det har hänt förut att det gått dåligt och jag vet hur man ska ta det.

Det kan till och med studsa något positivt tillbaka från väggen, tycker han.

– När man får bita i så mycket blir man samtidigt lite bättre på att kämpa, att man inte ger vika när man blir trött, att man inte är lika rädd för det. Då kanske det är lättare att ta om det kommer svackor på tremilen, säger Marcus Hellner hoppfullt.