Med OS-smycke i öronen och tårar i ögonen klev Anja Pärson upp på prispallen i målområdet och i min hals växte en skön klump, i mina ögon vällde härliga tårar upp.

Hon har stått där så många gånger.

Vi har sett henne kliva upp där så många gånger att det blivit en vana vi tagit för givet.

Men när hon nu klev upp på pallen igen gick det ändå inte att jämföra med något hon har gjort. Ingen resa till medalj har varit så livsfarlig som den här.

De här spelen är ett sanslöst känslomässigt störtlopp om man ska bevaka svenskarna. Fiaskon är grannar med succéer men aldrig har de bott tätare än igår.

Helena Jonsson hade knappt hunnit fly ifrån sin 49:e plats och sina egna OS-demoner när Anja Pärson gav sig ut i slalombananan.

När det väl gällde som mest, när kroppen säkert försökte skrika nej hade super-Anja i superkombinationen bestämt sig för att besegra berget och hon gjorde det.

Hon har nu tagit 17 medaljer (jag skrev fel igår) och många har varit svindlande och sagolika men ingen kan slå den här i bakgrundsdramatik. Riesch fick guldet, Mancuso fick silvret.

Men Anja Pärson var den stora segraren.

Helena Jonsson saknar mycket i de här spelen.

Smajlet, skyttet, skidåkningen, segrarna. Men mest av allt har hon saknat Anja Pärsons stålpsyke.

”Tänk vad häftigt att alla väntar sig att just du ska lyckas och ta medalj”, har Anja Pärson sagt om pressen hon levt med på OS.

Anja Pärson vräkte sig ut ur starthuset, nedför Creekside berg, ner i morgonens störtlopp efter många tvimmars tvekan, efter ett beslut i sista minuten.

Det var guts.

Det var galet.

Det var Anja Pärson.

En mästerskapens mästarinna som kände vittring på medalj. En sån går inte att stoppa. Det skulle inte spela någon roll hur höga signaler Anjas kropps sänt ut. Hon hade inte lyssnat. Och sånt behöver man inte hylla, inte sätta hjältestatus på. Det är bara inse att det är sånt som är elitidrott. Det här är ingen hälsorörelse. Det är därför det blir larvigt när elitidrottare görs till förebilder vi andra ska ta efter. Skulle vi vanliga motionärer göra som dem, då skulle varje akutavdelning sprängas av överbelastning.

Elitidrottare säger ja till start när enda normala ordet vore nej, de kör på när allt förnuft nore att slå av.

Det är därför en sån som Marcus Hellner jagar mot mål i ett töcken av trötthet där ljud och bilder försvinner. Det är därför Anja trots den vidrigt våldsamma kraschen ställer sig på start.

Men det finns inte många som Anja Pärson i den svenska idrottshistorien, kanske ingen. Och det finns ingen kvinna som har fler medaljer i hela den alpina OS-historien. Det här var den sjätte och därmed är hon lika med Jancia Kostelic. Och efter insatsen i superkombinationen blir hon superfarlig i super-G på lördag. Och Anjas sikte var redan före den här medaljen inställt på ett annat historiskt namn.

– Jag siktar på Aamodt, sade hon före OS-premiären.

Kjetil André Aamodt har 20 mästerskapsmedaljer. Anjas medaljjakt fortsätter men först ska jag hämta andan och njuta och försöka förstå den här.