Peter Forsberg på läktaren. Snöslask under skidorna. Och svenska skidskyttar som misslyckades. OS 2010 startade som en blågul kopia av OS 1998 i Nagano.
Anna-Maria Nilsson kom på 16:e plats men det var inte hon som kallades medaljhopp.
Det gjorde tolvan Helena Jonsson. Det gjorde Anna Carin Olofsson-Zidek, hon blev 20:e.
Läge att dra igång motorsågen? Inte alls.
Helena Jonsson har tagit in större avstånd än så här på jaktstarten. Sprint är hennes svagaste gren.
Anledning att känna oro? Absolut.
Helena har vid två av säsongens fem tidigare sprintlopp varit helt borta från toppstriden. Men. Då har hon skjutit bort sig. När hon skjutit fullt har hon blivit tvåa och fyra. Nu sköt Helena felfritt och var ändå utklassad.
Och allra allvarligast:
Svenskorna sade att det kändes bra. Sade att de inte förstod någonting. Låter som fet felvallning i mina öron.
Men de sade att skidorna kändes bra och det gör resultatlistan ännu mer märklig, ännu mer oroande. Kanske finns förklaringen i det mystiska medlet spåren gödslats med.
I det här läget skulle det varit kanon för Helena Jonsson att som vanligt ha skidskyttesambon David Ekholm att gå hem och bryta ihop hos. Han finns inte här och därför har de svenska ledarna ett av sina svåraste och viktigaste uppdrag framför sig.
Att få Helena Jonsson att glömma och gå vidare.
Annars kommer Magda-varningen att sitta kvar på henne så länge OS-elden brinner.
Redan innan elden kommit fram till slutmålet var de 21:a vinterspelen mardrömsspelen för arrangörerna med vädret, Wada och en dödsolycka i rodel.
Nodar Kumaritasjvilis hade kommit för att drömma, hoppas, tävla. Han hade bara varit död i ett par timmar och i Whistlers officiella souveniraffär krängdes tröjor, kepsar och annat krimskrams.
Mitt i röran irrade en glad pojke omkring. Han stannade till hos mamman, såg hennes allvarliga min och följde hennes blick mot en tv.
Där grät en lokal OS-gubbe, där satt världens högsta OS-gubbe och såg knäckt ut.
–Vad pratar de om, undrade pojken.
–Någon har dött, sade mamman.
Pojkens leende försvann. Mamman tittade på honom, pressade fram ett leende, skulle de inte köpa något ändå?
Scenen samlar OS-känslan i Vancouver och Whistler, kanske hela Kanada.
Här har kanadensarna längtat i år, månader, veckor, dagar och så händer det tragiska som skapar helt andra känslor och ändå vill de försöka njuta av festen. De vet att den aldrig kommer igen.
På tv-kanalerna präglade det svårhanterbara allt i väntan på den kalkonartade invigningen.
Gång på gång talades om sorgen och tragedin och sedan gled ändå samtalen, intervjuerna in på de stundande festen.
OS-mottot är snabbare, högre, starkare.
Det var strävan att leva upp till mottot som dödade Nodar Kumaritasjvilis i världens snabbaste bana.
Och det sorgligaste. Det var helt i onödan.
En rodelåkare som blåser förbi i 120 knyck eller 140 knyck spelar ingen roll. Ingen tv-tittare märker skillnaden.
Det kommer alltid att ske tragiska olyckor inom idrotten. Men en rodelåkare ska bara inte kunna åka ur banan så illa att han träffar en stolpe. Varför var kanterna så låga? Hur i h-e var det möjligt att krocka med stolparna?
Nu går arrangörerna ut och skyller på åkaren och nu hoppas jag innerligt att en amerikansk advokat sätter tänderna i skandalen och skickar in en saftig stämningsansökan.
På tv-skärmen i souveniraffären pratade IOK-basen om att det var tid för sorg, inte för att leta orsaker. Men Jacques Rogge och arrangörerna kommer att tvingas dra fram orsakerna till att det kunde ske.
Dagen innan hade Rogge försökt skämta med de lokala arrangörerna om vädereländet i Cypress Mountain:
– Det var nog inte det här ni menade med ”de gröna spelen”.
Längre upp, här i Whistler, har det varit regn och snö och dimma i en sorglig blandning så att träningar ställts in och tävlingar flyttats.
Och som det inte räckte hade de PR-kåta dopningsjägarna i Wada sin sjuka presskonferens. 30 aktiva hade stoppats från att komma hit för att de hade haft märkliga blodvärden. Wada ville inte berätta vilka de stoppat, bara berätta hur duktiga de själva varit som hittat några som kanske fuskat.
Det var inte slut på eländet bara för att invigningen (som inte ens Nelly Furtados uppenbarelse kunde rädda) började. Pelarna som skulle fällas upp och tändas ville först inte. En ville aldrig. Och när Wayne Gretzky skulle ta facklan ut till en väntande öppen bil tvingades han stå och trampa bakom en glasdörr som kärvade.
Såna dagar är man glad att Sverige aldrig fått ett vinter-OS.