Citatmaskinen Ferry blev bragd-Björn och bjöd på de töntigaste, underbaraste danssteg jag sett på en prispall.
Norge har Björndalen. Sverige har gulddalen och det var här Björn fixade sin superskräll.
Dalen heter Callaghan Valley, ligger en dryg mil från Whistler, och det är här regn och snö och snöregn samsas med ett svenskt guldregn.
Det var här Charlotte Kalla lekte hem sitt och Sveriges första guld i måndags. Det var här Björn Ferry igår tog det mest oväntade svenska guldet jag kan minnas i vinterspelens historia.
Och efter guldskrällen önskade Ferry en låt i Radiosporten och utan att veta om det tog han Kallas önskelåt med raderna:
”Just i dag e jag stark.
Just i dag mår jag bra.
Jag har tron på själv på min sida.
Jag har väntat så länge på just den här dagen.
Och det är skönt att den äntligen kommer.”
Kenta Gustafssons klassiker håller på att bli Sveriges nya nationalsång och även om Björn Ferry längtat och väntat länge på just en sån här dag kunde han aldrig tro att den skulle komma igår.
– Det kan inte ni ha trott heller, sade han.
Absolut inte. Jag försöker minnas, bläddrar i SOK-boken men kan omöjligt hitta något som slår det här. Vi har Skanåkers skytte 1972, men nu är vi i vinterland och här är Ferry svensk skrälletta.
Björn Ferry har aldrig varit bättre än sexa i vinter. Björn Ferry har haft ett helvete med brutet nyckelben och svininfluensa men det brydde han sig inte ett jota om när han kom in till sista skjutningen tillsammans med franske Vincent Jay.
Såg ni Björns blick på väg in mot vallen? Såg ni hur ögonen lyste?
Det här var läget som skulle kunna få vem som helst att skaka, vilken gevärspipa som helst att bli en visp. Men Björn Ferry såg ut som om det var precis det här läget, den här utmaningen, den här möjligheten han längtat efter hela sin karriär.
Ända sedan den där dagen när han som lovande skidåkare slöade i en soffa och spanade skidskytte på tv med en polare. De var inte imponerande. Det verkade bara vara att skjuta lite så skulle man få åka på OS och vidare till Ruhpolding och få se Ushi Disl i stringtrosor.
Det där är inget jag hittat på. Det har Björn Ferry sagt.
Lika omöjligt som det är att hitta någon guldskräll som är större än hans, lika omöjligt är det att ranka alla hans klassiska citat. På presskonferensen inför OS satt han länge tyst, verkade ha bestämt sig för att vara lugn och fin. Men innan allt var över hade han glidit iväg i en monolog om sitt usla zappande och sitt bristande intresse för tv-sport.
– Jag brukar somna när det är skidskytte, sade han.
De svenskar som hade somnat när Björn Ferry tog sig genom fältet är bara att beklaga.
Björn Ferrys sätt att lyfta fram sig själv och sin sport med snack och utspel var inte alls oviktigt när guldstriden skulle avgöras. Björn Ferry har dragit sig själv och sin sport mot rampljuset för att han trivs där och trivs man i rampljuset – då njuter man när en tävling är som hetast.
Jag brukar säga till alla som inte blivit tv-frälsta av skidskytte att en duell med flera åkare på sista stående skyttet är det mest spännande idrottsvärlden har att bjuda tv-branschen.
Det var en sån tv-fest igår.
Men det räckte inte med dramat på vallen. Jay och Ferry hade varsin bom. Sista varvet skulle avgöra allt och Ferry valde att gå på knock direkt.
Nästa gång någon åkare dök upp i bild var det en ensam svensk och solen sken där han åkte.
Till sist: Ferry fick frågan hur han trodde att folk mådde hemma i Storuman nu.
– De är nog glada och stolta. Annars brukar de mest vara rädda att man ska göra bort sig.