Vakna Sverige, vi vann. Marcus Hellner är OS-mästare i skidor och nästan lika vackert, skönt och underbart. Johan Olsson fick ett brons som tack för föreställningen. Vilka hjältar.
Till alla som inte gillar det här med masstarter i skidor. Till alla som inte gillar det här med fristilsåkning i skidor. Vad sägs om det här lördagsgodiset?
Det här var underbart, det var fruktansvärt. Det var vackert och det var läskig spänning.
Jag hörde ett vrål från Sverige och det var ett svenskt tv-folk som stod och vrålade. Ett skidfolk som såg nya OS-hjältar födas. Ett luttrat tv-folk som ändå sattes på såna nervprov att det inte borde vara sant.
Men det var det.
Det var som att se Bernt Johansson när han lämnat klungan bakom sig. Det var som att se Midde Hamrin rycka ifrån ett helt långdistansfält.
Kungen var på plats och även om man bara kan dela ut ett guld såg kungen två svenskar bli skidkungar för en dag. Det var Johan Olsson som skapade grunden för den här klassiker, det var Marcus Hellner som hjälpte till för att Johans guldläge skulle bli bättre men till slut blev det Hellner som vann och Olsson som fick bronset.
Det enda man vet efter en vecka av de här sagolika spelen vi har här långt borta i Kanada är att man inte vet någonting om hur det ska gå, vad som ska hända.
Så efter Ferrys guld, Anjas krasch och brons, Annas spurt och silver.
Efter allt det borde man ha varit förberedd på det mesta men ändå hade jag aldrig kunnat tro det här. Att den klassiska specialisten Johan Olsson skulle göra rycket, jobbet efter skidbytet, när den klassiska åkningen var över och det var den fria kvar.
Det var då Johan gav sig i väg och det var så typiskt för de här spelen.
Här har vi svenskar som vågar, här har vi svenskar som satsar, här har vi svenskar som tänker att det får bära eller brista för det där emellan är inget att ha, det minns ingen.
När Johan givit sig iväg fruktade jag osynliga väggar.
När Johan var jagad fruktade jag att klungan skulle äta in allt försprång. Jag fruktade ryssen, tysken och norsken.
Och ryssen, tysken och norsken kom men i klungan fanns också en svensk och till slut var han snabbast av alla.
Tredje guldet i OS. Men i de här spelen kan jag inte tänka mig att alla goda ting ”bara” är tre.