DN träffade två skidåkande OS-par i Östersund och pratade kärlek i lägermiljö.
Passionen för skidor, träning och natur förde 24-årige Emil Jönsson och ett år yngre Anna Haag samman. Efter en skidtur på tu man hand blev de ett par.
– Intressena blir ju väldigt lika när man håller på så intensivt med en sport som vi gör. Så en skidtur uppskattar ju båda. Ett bra dejttips! Eller jag kanske gjorde fel, säger han leende och sneglar bort mot Anna.
Draget gick hem. Numera bor de ihop i staden med flest landslagsåkare i Sverige. Eller hit kommer i alla fall posten, ofta är de bara här och vänder. Tvättar, vilar och avhandlar praktiska måsten inför nästa resa.
Runt 200 dagar om året trängs deras parförhållande med svettiga lagkamrater på bussar och hotell världen över.
– På läger är jag mer med mina kompisar i tjejlaget. Emil och jag har ofta olika tider och tränar på olika håll. Det blir inte så att man är med varandra på samma sätt som hemma. Visst är det skönt att man har varandra även på lägren men samtidigt längtar man hem, säger Anna Haag.
– Fast det är ju positivt att man inte har någon att längta hem till, lägger Emil Jönsson till. Det underlättar när man är borta länge.
Vår pratstund i ett mötesrum på Vintersportcentrum blir en böljande resa mellan högt och lågt. De många skratten gömmer inte baksidan av livet i kappsäck: att umgås dygnet runt med kollegerna mer än halva året tär på tålamodet.
– Det blir samma grupp som lever ihop hela tiden. Inte det att vi avskyr varandra men det blir väl som i en familj – att man inte vill se varandra efter ett tag, säger Emil.
När den känslan kommer drar han sig helst tillbaka med Anna, säger han. Hemma. Utan kompisar eller släkt på besök. Bara käka en god middag och slappa på soffan (jo, det händer det också).
Jönssons favoritsysselsättning är något som en Svensson gärna skulle slippa.
– Lyxen för oss är att komma hem och storhandla. Fatta att kunna sätta sig och planera vad du ska äta i fem dagar framöver. Det är grymt härligt!
Tiden när jakten på segrar och medaljer är över finns där som en avlägsen dröm. Anna längtar efter att skaffa familj. Emil vill bygga sin egen stuga.
– Livet har olika faser. Det kommer en period då vi också kommer att ha ett vanligt familjeliv, men just nu är det här det roligaste, säger Anna och hennes sambo nickar instämmande.
Till slut landar vi i att det nog inte är så dumt att två skidåkare bor ihop, ändå. Förståelse är A och O i skidåkarnas målmedvetna satsning.
– Det är två idioter som hjälps åt, kan man säga. Det blir så mycket lättare att gå upp klockan sju och köra ett styrkepass om man är två som ska göra det, än om man ska göra det själv och den andre kan ligga kvar, säger Emil.
Med lite god vilja kan man tolka orden som en kärleksförklaring – till både Anna och sporten. I alla fall känns det så där och då.
Några hundra meter från Vintersportcentrum ligger Östersunds gågata och makarna Anna och Johan Olssons favoritfik. DN har stämt träff, är det några som kan berätta om kombinationen kärlek och jobb i skidsvängen så är det Olssons.
33-åriga Anna gör sin sista säsong i världseliten. Hon vet vad som krävs för att hålla förhållandet vid liv parallellt med karriären. Innanför hemmets väggar är de inte i första hand skidåkare.
– Vi pratar nog extremt lite om skidor hemma för att vara två aktiva som bor ihop, säger hon.
– Ja, det är vi väldigt medvetna om båda två, säger Johan. Det är så mycket snack om skidor, pulskurvor och sånt när man är borta så när man är hemma måste man försöka surra om något annat.
Anna Olsson ser fram emot att kunna vara ”gift som vanliga människor” när hon lägger skidorna på hyllan efter OS-säsongen.
– Vi bor ofta ihop men inte alltid när vi är med landslaget. Det känns lite skumt att vara gift och vara på samma ställe men inte bo i samma rum. Det suddas liksom ut, vi är olika Johan och Anna när vi är borta jämfört med hemma. Det blir mer som ett kompisförhållande, säger hon och funderar vidare:
– Jag längtar hem ibland fast Johan är med på lägret, till det man har hemma.
Maken på andra sidan kafébordet tar vid:
– Det blir inte direkt så mycket romantik när man är på läger med 20 andra. Det är svårt att koppla bort skidåkningen när det är skidkläder som hänger överallt och det är tider då man ska göra si och så. Är man på läger, ja då är vi på jobbet.
Johan Olsson berättar med inlevelse hur en weekendresa i Alperna kan se ut med förbundskaptener som nitiska reseledare. Första träningen är halv nio–nio på morgonen och nästa klockan fyra på eftermiddagen. Lunchen serveras vid tolv och middagen klockan sex. På kvällen är det möte och fika.
Inte undra på att åkarna kan känna sig som rollfigurer i filmen ”Måndag hela veckan”.
– På ett sätt är det skönt, med en enorm serviceapparat runt i kring. Man kan få behandlingar dagligen och hjälp med allt. Men vissa dagar är det rätt så tungt, när man har varit borta länge. Man vill bara lägga sig i sin egen säng och koppla av. Det är så otroligt uppstyrt allting på läger. Man vet en vecka i förväg exakt vad som ska hända varje timme. Inte så långt från lumparkänslan tror jag, fast jag har inte gjort lumpen, säger Johan och skrattar.
Nästa vinter får han packa väskan och åka iväg utan hustrun. Johan har bestämt sig för att satsa minst en säsong till.
Vardagsliv är ett okänt begrepp, som både lockar och skrämmer. Johan Olsson kom med i landslaget som 20-åring direkt efter juniortiden, har aldrig haft ett jobb vid sidan av och har ingen utbildning att falla tillbaka på.
– Jag är fullständigt institutionaliserad som skidåkare. Så jag får nog hålla på till jag är 50…eller 65.
Du får bli vallare!
– Ja, så får det nog bli.