Att jag ens tänker tanken visar hur grymt bra de är, vilken gyllene framtid de här stenhårda skidkvinnorna har.
Charlotte Kalla tände grillen i backen upp mot sista krönet.
Backen i Callaghan Valley är redan en svensk OS-klassiker och Kalla älskar varje meter av den. Den är perfekt för hennes lätta kropp med stora motor. Som gjord för hennes växel som kallas tvåan och för motståndarna betyder turbo.
Där grillade Kalla sina konkurrenter så att de var hängmörade.
Hon grillade sina konkurrenter varv efter varv och deras muskler måste känts gula och blå och blodiga inombords.
Snöret tänjdes ut, blev längre men det gick aldrig av. Tyskan Sachenbacher bet sig fast, bet sig kvar.
Anna Haag var lika skoningslös på sin sista sträcka. Bandet bak till tyskan blev ännu mer uttänjt, ännu längre, men det gick aldrig av. Nystad bet sig fast och efter sista nedförsbacken, kurvan och in på upploppet syntes det som tidigare varv skvallrat om. Det var Nystad som hade bättre bett i skidorna.
I ett vanligt OS hade jag hjulat av silverlycka. Gjort sälen hela vägen ner till Vancouver men jag har för länge sedan konstaterat att det här inte är ett vanligt OS.
Så jag konstaterar att:
Det här var kvinnor som sade:
– Vi körde för guld. Men det här måste man vara sjuuuuuukt nöjd med.
Det här var kvinnor som stod när män föll.
Det här var kvinnor som höll när de hade ett mäktigt medaljtryck på sig och det är mycket imponerande. Och väldigt viktigt. För nu kommer de här slimmade kraftpaketen - som är yngre än de flesta motståndarna - att ha stora förväntningar på sig vid varje mästerskap och hu har de visat att de kan åka fort under press.
De har två medaljer var på tre starter och hur det än går i resten av OS är de redan framtidens åkare i nutiden.
Charlotte har OS-guld i distans och silver i sprint.
Anna har OS-silver i distans och silver i sprint.
De är Sveriges första skidåkare som når så stora framgångar både på korta och långa sträckor och de hade inget val. Det är så verkligheten ser ut på damsidan. Det liknar alpint, de bästa bryr sig inte om att specialisera sig.
Det går än så länge på herrsidan, men det kommer inte att gå för evigt och Marcus Hellner är en av få svenska herrar som orkat inse det, som orkat sig på en dubbel satsning. Tyvärr fick han inte chans att visa det igår.
Lina Andersson och Anna Olsson var på väg mot utvecklingen som kompletta skidåkare men ju längre karriärerna blev, desto mer riktades satsningen in på sprint.
Och bakifrån kom två kompisar. Två yrväder. Två unga kvinnor som efter silvret i går lät som Piff&Puff eller Holm&Strand när de pratade i munnen på varandra:
Och på frågan varför de är så bra svarar de:
”Vi äääääälskar verkligen att åka skidor.”
Anna Haag och Charlotte Kalla. De har kört om alla äldre svenskor i utvecklingen och här i Whistler har de blåst ifrån de flesta konkurrenter.
Och det kommer mera i OS.
På torsdag kör de den långa stafetten och svenskorna kommer att tillhöra medaljfavoriterna.
Och det kommer mycket mer kommande vintrar av Kalla och Haag.
De är redan mycket bra och de kommer att bli bättre för det finns en hel del att utveckla för Charlotte Kalla. Hon nöjde sig inte med att bara vara bra i långa lopp, hon blev snabb i sprint också. Hon nöjer sig inte med att bara vara en lysande tekniker i den frias stilens åkning, hon jobbar ständigt på att utveckla sin klassiska teknik.
Ingemar Stenmark var ute efter att få till det perfekta åket.
Charlotte Kalla har alla chanser att bli den perfekta skidåkaren. Anna Haag hakar på. De är två perfekta sparringpartners i fortsatta spår mot framtida segrar.
Till sist: Teodor Peterson, tala om OS-mardröm. Ramlade, blev av med staven, sänkte svenska lagt.
Men en sak var bra. Det här citatet:
– Det är synd om Marcus när han gör det så bra och så åker man själv som en röv.
Till sist 2: Petter Northug, tala om OS-replik.