OS-kungen har långt kvar

Björn Lind var den store OS-kungen 2006. Sedan har det varit ganska tyst om sprintern som känguruskuttade sig in i de svenska vardagsrummen på upploppet i Pragelato.

Nu satsar han på nya medaljer i Vancouver. Ett problem bara – han är inte uttagen än.

Helena Jonsson, Anja Pärson och de andra guldhoppen har sedan länge haft fokus på OS. För Björn Lind blir början av säsongen en jakt på en OS-biljett. Den försvarande sprintmästaren individuellt och i lag har ingen gräddfil till Whistler.

Sprintpremiären i finländska Kuusamo om två veckor är startskottet för en intensiv månad med världscup fyra helger på raken.

– Det är en viktig månad. Målet för mig är att åka så bra på de tävlingarna att jag kvalificerar mig för OS och kan få det beskedet innan jul. Först därefter kan man börja koncentrera sig på OS, säger Björn Lind som liksom resten av landslaget säsongsdebuterar i Härjedalen den här helgen.

Dagarna före sätter han frågetecken för formen. Sommaren och hösten kändes bra men de sista veckorna har han ”haft det lite slitigt”, bland annat blev han krasslig efter att ha vaccinerat sig mot svininfluensa.

Lördagens sprint i Bruksvallarna blir ett mindre fiasko. Björn Lind åker ut redan i kvartsfinal, utan de bästa utländska åkarna på startlinjen.

– Det kändes som tidigare i veckan – tungt, säger han. Det blev inte alls som jag hade tänkt mig.

Umeåkaren brukar i och för sig ha lite uppförsbacke före jul. Även 2005–2006 då han var som bäst dröjde det till halvvägs in i december innan första världscupsegern kom.

Så får det helst inte vara i år om OS-drömmen ska bli sann. Björn Lind har ingen koll på exakt vad han måste prestera för att godkännas av SOK. Han vet själv vad som gäller.

– Om man inte tas ut till OS har man inget där att göra. Jag har ju som mål att jag ska vara i sån form att jag kan ta medalj. Då bör man ju klara uttagningskriterierna också, säger han lugnt.

Sveriges tre sprintguld 2006 var kulmen på sprintsatsningen med Ola Ravald som tränare. De senaste säsongerna har landslaget varit utan sprinttränare – och samtidigt tappat mark till övriga nationer med Norge i spetsen.

I år basar norrmannen Arild Monsen över herrarnas sprintlag. Numera kör sprintrarna 60–70 procent av fartpassen för sig själva. Förra året var i stort sett all träning gemensam med de traditionella åkarna.

– Det har varit kanonbra att ha en sprinttränare som kan styra upp saker och ting på samlingarna. Någon som lägger en struktur på träningen, det har verkligen behövts. Det blir mycket bättre tryck i träningen när alla sprintåkare samlas, säger Lind.

Han har vänt och vridit på vad som gått snett under de tunga åren efter OS. Inte en enda internationell seger har det blivit, andraplatsen i Düsseldorf för två år sedan är enda pallplaceringen.

– Man analyserar hela tiden vad som inte funkat. Första säsongen efter var jag lite mätt, jag hade inte det riktiga drivet. Åren efter det har jag haft drivet men då har andra saker strulat, som många fler sjukdagar.

En faktor är att Björn Linds värden i syreupptagning varit sämre än 2006. Inga stora skillnader, säger han, men även det lilla gör mycket när det är små marginaler. Först i höst börjar han åter närma sig nivån från succéåret.

Björn Lind har tävlat på toppnivå i sprint hela 2000-talet och blir 32 år månaden efter OS. Spelen i Kanada kan bli helt avgörande för den fortsatta karriären.

– Har jag motivationen så kan jag hålla på över nästa OS (2014) också. Men det är just det som börjar begränsa mig.

Om det går dåligt i OS?
– Då kanske jag inte känner samma motivation…

Livet utan mat-och-sov-klocka är dock inget som skrämmer. Tvärtom.

– Nästan så man börjar se fram emot det. Och få nya utmaningar i livet än bara skidåkningen.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut