Istapparna från träden ger en känsla av att vara på besök i ett sagolandskap.
Solen kämpar hårt för att vinna över molnen, men kampen är ojämn och bara ett fåtal strålar reflekteras i det mörka vattnet.
Det är vinter i Jönköping.
Det innebär minusgrader och ett tunt vitt lager snö på marken.
Anders bär ut kanoten på bryggan, och sparkar av sig de röda badtofflorna innan han kliver i kanoten för ett kort träningspass på Vättern.
Ett tunt lager is från gårdagens träningspass ligger fortfarande kvar på kanoten.
– Var det med det här reportaget vi skulle locka fler barn och ungdomar att börja paddla, skojar han.
Innan han ger i väg vänder han sig om och säger:
– Det här är på gränsen till galenskap, men jag gillar den mentala utmaningen som det är att paddla i sådan här kyla.
Anders har varit hemma i Jönköping i ett par veckor. Vädret har gjort att det mest har blivit träning inomhus, men en handfull pass på Vättern har han inte kunnat motstå för att behålla känslan.
I dag lämnar Anders kylan bakom sig. I stället väntar tre månader av sol, värme och stenhård träning i Florida.
– Florida har blivit mitt andra hem. Jag brukar skoja och säga att jag numera hittar bättre i mataffären där än vad jag gör i affären i Jönköping, berättar han.
2009 hade Anders sin idrottsframtid utstakad.
Han hade etablerat sig som en av världens bästa kanotister på K1 500 meter, en sträcka med hög status i kanotvärlden.
– Jag gillar egentligen inte att prata om mina målsättningar, men jag kan säga att hade du då frågat mig vad mitt mål i OS i London var hade jag sagt att jag åkte dit för att ta guld. Och med tanke på mina resultat hade det varit en realistisk målsättning, säger Anders.
Dagen före EM-finalen 2009 på K1 500 meter kom beskedet som skulle vända upp och ner på allt.
Internationella Olympiska Kommittén meddelade att 500 meter inte längre var en OS-sträcka.
För att få större skillnader mellan loppen hade IOK beslutat sig för att behålla 1 000 meter på OS-programmet, men byta ut 500 meter mot 200 meter.
– Det kom som en stor överraskning. Övervägande majoriteten av världens kanotister ville behålla 500 i OS, säger Anders.
Trots att tre år har gått sedan beslutet togs finns det fortfarande en tagg kvar i Anders hjärta som då och då gör sig påmind.
– Jag är absolut inte en bitter person, men det där kan jag inte riktigt släppa. Jag tänker mycket på det, säger han.
Han tystnar en stund innan han fortsätter:
– Redan 2003 bestämde jag att okej det är på K1 500 som jag ska bli bra. Långsamt hade jag sedan blivit bättre och bättre, och när jag precis hade tagit det sista klivet kom beskedet att tyvärr din sträcka finns inte med i OS om tre år. Det var svårt att ta det till sig.
Trots sin stora besvikelse bestämde sig Anders för att fortsätta OS-satsningen, men nu på den dubbla sträckan 1 000 meter.
– 200 meter var aldrig något alternativ för mig. Jag är alldeles för långsam i starten för att kunna bli bra på den sträckan. 1 000 meter har jag dock paddlat mycket under åren även om jag var fokuserad på 500. Jag hade tagit både VM- och EM-medaljer på 1 000 meter, och visste att där jag kan vara med i toppen när det stämmer för mig.
Bytet av OS-sträcka innebar också vissa förändring av Anders träningsupplägg.
De senaste åren har han jobbat på att bli mer uthållig.
– Det innebär mindre styrketräning och mer hjärtträning, men den viktigaste förändringen är den mentala delen. Jag måste köra lite hårdare än vad jag egentligen tror att jag klarar av. Den av oss som bäst lyckas krama ur den sista kraften ur sin kropp är den som kommer att vinna OS-finalen, säger Anders.
I augusti förra året fick han silverglänsande bevis på att han är på väg åt rätt håll.
I VM i Ungern kom Anders tvåa på K1 1 000 meter.
– Silvret var naturligtvis otroligt kul, men det bästa med sommaren 2011 var att jag vid tre tillfällen sänkte mitt personliga rekord. Det visade att jag var på rätt väg, och gav mig en extra dos självförtroende, säger Anders.
– I mitt hjärta kommer alltid 500 att vara den häftigaste sträckan, men nu är det bara 1 000 som gäller för mig. Jag vet att jag kroppsligt inte har de bästa förutsättningarna för 1 000 meter. 500 meter, med sin blandning av explosivitet och uthållighet, passar min kropp bättre. Men eftersom det längre inte är ett alternativ måste jag släppa det, och göra det bästa av situationen. Livet handlar om utmaningar och att hitta sätt att klara av dem på. Min stora utmaning nu är 1 000 meter i OS i London.
Träningspasset är avklarat, och vi sitter inne i värmen i Jönköping kanotklubbs klubbstuga.
Hit kom Anders som nioåring nyfiken på att pröva på kanot, och hit återvänder han med jämna mellanrum för att hämta kraft.
Men Anders vilja att utvecklas har gjort att han ständigt sökt nya vägar för att optimera förutsättningarna att lyckas. Det var det som gjorde att han för tio år sedan reste till Florida för att få möjlighet att träna med några av världens bästa kanotister.
Med på den resan var hans gode vän Adam Van Koeverden från Kanada.
I dag är den två år yngre Adam en av Anders tuffaste konkurrenter, men fortfarande också en av Anders bästa vänner och en trogen träningskompis.
Varje år tränar de tillsammans i Florida, och numera ingår även den norske OS-guldmedaljören Erik Verås Larsen i träningsgruppen.
– Dessutom har vi med ett gäng killar i 20-årsåldern i gruppen. De bidrar med massor av energi och ser till att vi håller oss på tårna.
Tillsammans med de här kanotisterna ska Anders under de närmsta tre månaderna finslipa formen innan tävlingssäsongen börjar.
Och oavsett hur det än går i London finns det stora möjligheter att Anders fortsätter elitsatsa i ytter-ligare fyra år till. För hur osannolikt det än låter kan K1 500 meter vara tillbaka på OS-programmet redan i Rio 2016. Diskussioner om att återinföra sträckan pågår.
– Skulle det hända känns Rio väldigt lockande, säger Anders Gustafsson.