Det blev de miljoner bildernas OS.
Glada, stolta, lyckliga kineser har plåtat varandra framför, bredvid, runt allt som haft med OS att göra.
Att i den mörka kvällen gå i området mellan Fågelboet, Vattenkuben och andra arenor och se ljusshower, upplysta skrytbyggnader och alla stolta, lyckliga ögon skapade en känsla av WOW.
Och en oroväckande fråga:
Hur ska man få invånarna som plåtat och plåtats att förstå att de inte lever i världens mest perfekta land?
Pekings OS jämfördes med Berlins propagandaspel inför spelen. På ett sätt stämmer det. Folkets känsla av hemlandets förträfflighet måste ha fått ett jättelyft de här veckorna.
Vad hjälper det då att vi i omvärlden ser hela bilden, tjatar om demokrati och pressfrihet och kämpar för mänskliga rättigheter?
Det är inte alltid de kinesiska myndigheterna ljuger för sitt folk, men de berättar bara en del av sanningen och det kan vara ännu värre.
Att läsa statskontrollerade China Daily har varit intressant och isande. Alla utlänningar som intervjuats har berättat hur fantastiskt Kina är, inte alls som de hade hört. En artikel handlade om Kinas sportsliga guldgruvor. Det stod att Duoba är mest känd för "den legendariska långdistansgruppen Mas lag" och så påminns läsaren om alla medaljer vid VM 1993.
Inte ett ord om att Ma Junrens löpare - i väst Mas armé - senare försvann i en dimma av dopning.
Jag har varit på ett 30-tal internationella mästerskap av olika storlek, och det som gör mig förbannad är att det var när jag kom till en enpartistat som det fungerade bäst för oss som skulle jobba.
Säkerhetskontrollerna. Boendet. Transporterna. Arenornas lägen. Måste det verkligen till en diktatur för att det ska flyta smidigt? Ibland saknade jag lite demokratisk oordning.
Vi i demokratiska länder tar våra mänskliga rättigheter så självklart att det inte är något vi skryter om.
När länder som vårt ska kaxa upp sig flashas det med ekonomiska siffror och vräkiga, blänkande byggen. Nya vägar, tunnelbanor och flygplatser. Ibland idrottsarenor, till och med bra idrottsresultat.
Kineserna kan bocka av område efter område. Mao kan titta ner på oss vitingar vid Himmelska fridens torg. Det ser ut som att han ler och tänker:
Allt ni gör kan vi göra bättre.
Demokratin och pressfriheten har de långt kvar till här men hur mycket vill de dit? Hur gärna vill den stora (China Daily säger 30 miljoner, andra säger 300 miljoner) mäktiga medelklassen ha det?
De kan köpa, bo, äta bättre nu. Demokrati skulle ge alla hundratals miljoner fattiga chansen att ta en större bit av den nya ekonomiska kakan.
Medelklassen kanske bryr sig lika lite om demokrati som alla internationella storföretag som sedan länge är här. Eller vi, som glatt köper deras billiga saker.
Kina hade en riktigt tung smäll under OS, Liu Xiangs skada. Men det var inte direkt så att OS-truppen föll med häcklöparen. Det var ingen skräll att Kina vann guldligan, chocken var överlägsenheten. Hur i hela världen ska resten av världen komma ikapp?
Åtta är ett kinesiskt lyckotal.
Åtta var siffran spelen handlade om. Michael Phelps super-8.
För mig har Mark Spitz sjua i München blivit en större och mer mytisk guldhistoria med åren.
Nu vet jag hur det är att vara där när sån historia skrivs. Det är spännande, rörande, gripande och ändå som en alldeles vanlig dag i OS-fabriken. Det är start och mål, stora känslor för stunden, fullpackade presskonferenser men utanför fortsätter OS-världen att rusa fram ändå. Den andra också.
Phelps historia hängde på två sköra trådar. Kakelvalet (han valde en ruta högt upp) vid målgången gav seger på 100 meter fjäril med en hundradel.
Lagkamraten Jason Lezak såg till att hålla drömmen om åtta guld vid liv. Han var så långt efter vid ena lagkappens sista vändning att tanken for genom skallen. Det är kört.
Lezak slog bort tanken, tog in, kom ikapp, gick förbi franske Bernard och vrålet Phelps gav ifrån sig vid bassängkanten var det största känsloutbrott jag sett Phelps göra.
Det visade att det inte finns något omänskligt över honom. Det bara verkar så när han simmar.
Michael Phelps och Usain Bolt var spelens största.
Bolt hade satt världsrekord en regnig kväll i New York, så självklart skulle han göra det en perfekt kväll i OS. Han brydde sig inte om att knyta skorna ordentligt. Struntade i att ösa på hela vägen hem. Han sade hej till publiken och tog första världsrekordet löjligt lätt.
Det andra fick han slita för så mycket att han ville fira det på sitt sätt.
Aja, baja, sade IOK:s Rogge och blev plötsligt en pajas i presidentkläder.
Han om någon borde fatta att Bolt och Phelps var precis vad hela OS-rörelsen behövde. De slog till precis när OS tittarsiffror hade börjat svikta.