Glöm stora titelmatcher med monstervarelsen Valujev, han med mer hår på ryggen än vi andra har på skallen, ni vet.
Det är inte den proffsboxningen som fått grönt ljus.
Vi får idrottens svar på Systembolaget, ett hårt reglerat tillstånd.
Vi får mer boxning som liknar amatörernas - men med pengar och utan huvudskydd.
Och med stor publik? Tveksamt.
I Göteborg den 27 januari, absolut. Nyhetens nyfikenhet kommer att vara stor för att få se Åsa Sandell och Armand Krajnc på hemmaplan. Sedan finns risken att amatörboxningens känsla av ekande, öde idrottshallar smittar av sig på de hårt reglerade proffsgalorna. All svensk idrottspublik är inte lika lättflirtad som den fotbollsallsvenska.
Det är K 1-publiken proffsboxningen får försöka locka över till sin svenska variant. På K 1-galorna finns en doft av glamour och gangsters, det är Bingo och hans brudar och Persbrandt och hans polare och det jag slogs av när jag var på en gala var:
1) Det var inte många jag skulle köpa en begagnad bil av. 2) Det var packade läktare, städad stämning och proffsigt arrangerat. 3) Det var tröttsamt fredligt. Att se några som kickar varandra på låren är inte så kul i längden.
Blott Sverige svenska byråkrater har och byråkraterna i kampsportsdelegationen dansade elegant undan från följderna ett proffsnej rakt av hade medfört.
Delegationen fick tyst på boxarna som sett Sverige som en del av Nordkorea. Ingen kan säga att de förbjuds att jobba i sitt land. Delegationen undvek att fastna i den brännande och mest bortglömda frågan - amatörboxningens framtid. Hade det blivit ett blankt nej till proffsboxning hade jag haft svårt att se hur man sammma dag kunnat ge klartecken för ett generellt tillstånd för amatörboxning. Eftersom även amatörboxare riskerar att åka på en resa till drömmarnas land hade man fått dra gränsen vid kuddkrig. Och delegationen gjorde helt rätt som inte gjorde huvudskyddet till en huvudsak. Det är inte mer rätt eller fel att slå någon i ansiktet bara för att skallen har visst skydd.
Det var helt rätt att gå emot tidigare utredningar och förra regeringens proposition i ärendet. Kampsportsdelegationen skriver att huvudskyddet främst skyddar ögonbrynen - inte hjärnan. Därför finns det inga skäl till krav på huvudskydd.
Huvudfrågan som gjorde att en gala fick ja och en nej handlar om tid. Nej till 36-minutersmatcher, ja till 12 minuter.
Det räcker ofta för kvinnor mitt i karriären, unga män på väg upp och veteraner som ska försöka få fart på karriären igen.
Men manliga boxare som klarat av den svenska inskolningen och vill vidare mot toppen, de har knappast fått en öppen arbetsmarknad. De får fortsätta att åka utomlands för riktiga matcher, såna där arrangörerna börjar på W.
Istället kan vi få en och annan freakshow. Föredettingar som för rätt summa kommer hit och går en match mot en svensk wannabe.
Maradona var i Globen i år.
Blir det Tyson nästa?
Tänk att få Tyson mot en svensk stekare från Stureplan, en blond brat som tror att han äger världen eller i alla fall området kring korsningen Sture/Birger Jarl. Och som förmatch, ett damderby där Rinkeby möter Tensta.
Det där låter lysande. Jag ska byta bransch. Bli boxningspromotor. Sveriges Don King. Måste bara göra en lätt elchock först för att fixa frillan.
Till sist: Samtidigt som det blev tillåtet att proffsboxas skriver Aftonbladet att ministern kallat idrottens företrädare till seminarium med anledning av huliganhösten.
Ett bra initiativ, men idrotten behöver inte seminarier. Idrotten behöver lagar som funkar.
De som tror att våldet kring hockey-och bandymatcher är nytt är pinsamt historielösa. Vad som hänt den här hösten är att det varit kval i huligansvenskan.
Hockeyns dårar har under de senaste tio åren inte haft en chans mot fotbollens. De begravdes i nya, fina hockeyhallar och de dränktes av den breda fotbollsvåg som svept över landet. Men nu har de tröttnat, vill in i matchen och tittar upp ur sin svartsynta hålor.
Nya generationer dårar kommer alltid att dras till idrotten.
Därför går det aldrig att få en slutlig lösning på problemet. Vad som krävs är en enveten kamp där jurister, politiker och poliser ständigt jobbar på samma våglängd som idrottens förbund, klubbar och supportergrupper.
Bara det låter tyvärr som en utopi.