Det handlar om statens framtida stöd till idrotten, som enligt ett färskt beslut i riksdagen inte längre ska styras av yttre faktorer, utan av riksdagen.
Med sig i bagaget har hon en färsk undersökning RF låtit göra, och som DN tagit del av. Den visar tydligt att det statliga stödets betydelse för svensk idrott ökat markant senaste 10–15 åren, och för vissa grupper i samhället kan ha en avgörande betydelse.
– Vi ser det som väldigt viktigt att vi behåller nuvarande nivå, även om vi inser att stat och kommuner genomgår en tuff period, säger Karin Mattsson-Weijber.
– Det är viktigt med långsiktighet, samhället får så mycket tillbaka på de pengar som satsas.
RF-basen säger sig också se en fara i att idrottsföreningar tvingas höjas medlemsavgifter för att täcka intäktsbortfall.
– Det drabbar i första hand de ekonomiskt svaga i samhället, som då riskerar stängas ute från idrotten, eftersom de helt enkelt inte har råd, därför är det så viktigt att vi bibehåller nivån på det statliga stödet, säger hon.
I den idrottspolitiska propositionen, som riksdagen antog i maj i år, beslutades att det statliga stödet till idrotten ska föras in under ordinarie statsbudget, och inte, som tidigare, vara kopplat till Svenska Spels omsättning. Ett beslut som innebär att riksdagen nu får en avgörande roll för de lokala idrottsföreningarnas och de enskilda idrottarnas ekonomi.
Att Svenska Spel kopplas bort som bidragskoordinator motiveras med att regering och riksdag vill göra stödet till idrotten ”stabilt och förutsägbart”. Inget har antytts om nivån i det ”stabila och förutsägbara”, utan den kommer att avgöras i samband med höstens budgetproposition. Och man kan på goda grunder misstänka att den nivå man lägger sig på också kommer att bli vägledande för överskådlig framtid.
Därför känner RF och Karin Mattsson-Weijber att det är väldigt viktigt att förankra de krav hon och RF tycker att man kan ställa på beslutsfattarna. Det är nu man ska agera, inte om ett år eller två, när situationen inte är lika lätt att påverka. Vad idrotten skräms av är att väldigt många kommuner i dag sitter och reviderar tidigare antagna budgetar, beroende på finanskrisen, vilket kan gå ut över föreningarna i form av minskat stöd.
RF har därför inför Almedalsveckan låtit göra en djup undersökning, omfattande 579 idrottsföreningar av varierande storlek, för att utröna vilken ekonomisk verklighet man jobbar i från gräsrotsnivå och uppåt inom svensk idrott. En studie som är intressant, eftersom man kan luta sig mot liknande undersökningar, gjorda 1994 och 2003, och jämföra resultaten.
Och en tydlig trend är att intäkter från en kassako som BingoLotto minskat drastiskt, att de avgifter föreningar drar in från medlemmarna ökat kraftigt, från 16 till 31 procent av den totala intäktskakan sedan mitten av 90-talet, att de kommunala bidragen minskat rejält, samtidigt som det statliga stödet ökat.
När BingoLotto gick som bäst stod lotterier för i snitt 18 procent av en förenings totala intäkter, i dag är den siffran nere i sex procent. De 1,3 miljarder som BingoLotto levererade till idrotten 1997 har krympt i katastrofal takt, och var i fjol nere i 277 miljoner kronor. Ett enormt tapp, som dock täckts upp av Svenska Spels ständigt förbättrade resultat under senare år, eftersom statens stöd till idrotten varit kopplat till bolagets omsättning. I år kommer två tredjedelar av statsstödet från Svenska Spel.
Men på en avreglerad spelmarknad är inte Svenska Spel en kassako som varar för evigt. Bolaget kan faktiskt på sikt hamna i liknande situation som SVT, det vill säga i minoritetsställning, med minskat ekonomiskt utrymme. Och de privata spelbolagen har sannolikt inte samma ambition som Svenska Spel, att satsa pengar på breddidrott, utan ser enbart till vad som är kommersiellt gångbart, det vill säga eliten.
Det är bland annat därför som stödet till idrotten nu förs in i statsbudgeten i stället. För att bli ”stabilt och förutsägbart”. Att de kommunala bidragen minskat ska inte enbart ses i reda pengar, utan är kopplat till att kommunerna i allt högre grad tar ut marknadsmässiga hyror för sina anläggningar, vilket drabbar idrotten på gräsrotsnivå. Och har man plötsligt inte råd att köpa istid i den lokala hallen, eftersom kommunen höjt hyran, för att ta ett exempel, ja då måste man höja medlemsavgifterna för att komma åt istiden, vilket är en indirekt form av minskat kommunalt stöd.
Och det är vad som redan skett, i många kommuner. Det totala statliga stöder till idrotten ligger alltså på 1,8 miljarder kronor i år. Fördelat på 700 miljoner i lokalt aktivitetsstöd (LOK-stöd), 500 miljoner för utveckling av barn och ungdomsidrott (Idrottslyftet), 135 miljoner till elitstöd, samt 465 miljoner i organisationsstöd till Riksidrottsförbundet, distriktsförbunden samt specialidrottsförbunden.