Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sport

Rolf-Göran Bengtssons väg till världseliten

Efter EM-guldet är han ett av Sveriges största medaljhopp i OS i London nästa år. Hoppryttaren Rolf-Göran Bengtsson har fått vänta länge på det första mästerskapsguldet, och för att nå världstoppen har 49-åringen både fått arbeta hårt och vara villig att förändra sitt liv. Nu laddar han inför säsongens världscuptävlingar.

Från högtalarna hörs hög musik och 2.500 människor står upp, stampar i golvet och klappar i händerna när han kommer gående in i manegen i Flyinge ridhus.

Den nyblivne EM-guldmedaljören i hoppning Rolf-Göran Bengtsson är hemma i Sverige på ett snabbt besök, och i samband med unghästtävlingarna på Flyinge hyllas han med både blommor och vackra ord.

– Det var otroligt fint att se att så många hade kommit hit, säger Rolf-Görans mamma Elsa om hyllningarna.

80-åriga Elsa är Rolf-Görans största supporter, men hon tvekade länge över om hon skulle åka till Madrid där hopp-EM avgjordes i mitten av september. Den spanska sensommarvärmen avskräckte.

– Men Rolf-Göran tyckte absolut att jag skulle komma och då bestämde jag mig för att åka, berättar hon.

Det ångrar hon inte.

När Sverige för första gången någonsin fick en individuell Europamästare i hoppning fanns Elsa på plats och kunde fira tillsammans med sin son.

Om ett år avgörs OS i London.

Rolf-Göran har redan ett individuellt OS-silver från 2008 och ett lagsilver från 2004.
I London rider han för guld.

Drömmen är att mamma Elsa ska sitta på läktaren även den gången.

– Vi får se hur det blir. I min ålder planerar man inte för mycket, men det är klart att det vore roligt säger Elsa med ett leende.

Rolf-Göran föddes in i en hästfamilj.

Föräldrarna Elsa och Sven-Erik drev inte bara jordbruk på Sularpsgården, några kilometer från Flyinge, utan också hästuppfödning i mindre skala.

Rolf-Görans talang för sporten visade sig tidigt, och i början av 90-talet kom han med i det svenska hopplandslaget.

Steget till den riktiga världseliten fortsatte dock att vara stort.

I mitten på 90-talet var Rolf-Göran till exempel rankad på 260:e plats i världen.
För att fortsätta att utvecklas som ryttare behövde Rolf-Göran kontinuerligt tävla mot de bästa i Europa, på de svåraste banorna och på de största tävlingarna.

Men till de tävlingsplatserna var det för långt att åka varje helg även för en skåning, och dessutom kostsamt.

Han behövde också få tillgång till bättre hästar. En svår ekvation att få ihop när man inte har någon stor sponsor i ryggen, eller en egen fet plånbok.

Något behövde göras om inte Rolf-Göran skulle stanna på samma platå under resten av sin karriär.

35 år gammal bestämde han sig därför för att förändra sitt liv.

Rolf-Göran avvecklade den egna verksamheten för att börja jobba som beridare hos den holländske ryttaren och hästhandlaren Jan Tops.

Där skulle han både få tillgång till bra hästar och få möjlighet att tävla mycket.

– Det var inte ett enkelt beslut. Jag hade visserligen alltid haft en önskan att åka i väg och testa vad jag gick för, men jag hade också mycket i Sverige som fungerade bra. Dessutom dog min pappa i den här vevan, säger Rolf-Göran.

– Samtidigt visste jag att det var nu eller aldrig. Egentligen var jag med mina 35 år redan för gammal för en sådan här sak. Att vänta ytterligare något år till var inget alternativ, fortsätter han.

Nästan 15 år senare vet han att han tog rätt beslut, men omställningen var inte okomplicerad.

Från att ha styrt sitt eget liv blev Rolf-Göran en av Tops många anställda.

– Det har så klart både sina för- och nackdelar att vara anställd. Fördelen är att du får en bestämd och begränsad del som du ansvarar för. Det övriga sköter någon annan, och du behöver därför inte splittra dig på olika saker. Men när det kom till saker som vilka hästar som skulle säljas eller vilka tävlingar man skulle åka till var det en ny och ovan situation att inte längre vara den som bestämde.

När Rolf-Göran kom till Holland var Tops dåvarande fru gravid och Rolf-Göran fick rida hennes hästar. Det var bra hästar med hög kapacitet och Rolf-Göran fick vara med på alla de stora tävlingarna.

Men efter ett halvår försvann den möjligheten. I stället fick Rolf-Göran ansvar för några av stallets mindre rutinerade hästar.

– I nästan ett års tid åkte jag runt på småtävlingar som avgjordes på tävlingsbanor som närmast kan liknas vid kohagar, berättar Rolf-Göran.

Han tystnar en stund innan han fortsätter:

– Under den tiden fanns det stunder när jag på allvar funderade över om jag inte skulle åka hem till Sverige igen. Om det verkligen gav mig något att hålla på och tävla på holländska fält.

Tankarna omvandlades aldrig till handling. Rolf-Göran stannade kvar hos Tops, och när de unga hästar som han hade utbildat hade växt till sig fick Rolf-Göran återvända till de stora tävlingsbanorna.

Men det dröjde inte länge förrän nya problem dök upp.

Vid två specifika tillfällen fick Rolf-Göran konkret uppleva hur det är när någon annan bestämmer över ens framtid.

Inför OS i Sydney räknades Rolf-Göran som en svensk medaljkandidat efter att ha övertygat under vårens tävlingar på hästen Roofs. Någon medalj blev det dock inte. Det blev inte ens en OS-start för ekipaget.

Några månader före OS meddelade Jan Tops att han själv skulle rida Roofs i Sydney.

Två år senare hade Rolf-Göran på nytt tagit fram en mästerskapshäst. Under Rolf-Görans tålmodiga träning hade Pialotta utvecklats till en av världens bästa hopphästar, och ekipaget var medaljkandidat i VM i Jerez 2002.

Sex veckor före VM kom beskedet att det inte skulle bli något VM för Rolf-Göran och Pialotta.

Jan Tops hade sålt Pialotta.

Inte vid något tillfälle har Rolf-Göran beklagat sig över de här två händelserna.
När han tackade ja till en anställning hos Tops visste han om förutsättningarna.
Men försäljningen av Pialotta fick Rolf-Göran att inse att det var dags att än en gång förändra sitt liv.

Han bestämde sig för att starta en egen verksamhet igen, och för att än en gång flytta till ett nytt land.

Tillsammans med den danske hoppryttaren och tränaren Bo Kristoffersen hyrde Rolf-Göran 2003 in sig på en anläggning i tyska Breitenburg. Där började de två att sakta bygga upp en rörelse med unga lovande tävlingshästar.

Ett och ett halvt år senare kom telefonsamtalet som skulle innebära det stora lyftet för deras verksamhet.

Mannen som ringde var den mexikanske hästägaren och uppfödaren Alfonso Romo.
Alfonso Romo hade haft sina hästar i träning hos Jan Tops och där lärt känna Rolf-Göran. Nu ville Alfonso inleda ett samarbete med Rolf-Göran.

En dröm för varje ryttare med ambitioner.

Trots det tvekade Rolf-Göran över om han skulle tacka ja.

– Först ville jag veta exakt hur det låg till mellan honom och Tops. Jag ville inte sno någon annans sponsor, särskilt inte min tidigare chefs, berättar Rolf-Göran.

När Alfonso förklarade att samarbetet mellan honom och Jan Tops redan var avbrutet och inte skulle återuppstå även om Rolf-Göran sa nej var det sista hindret övervunnit.

Att Alfonso Romo nu sponsrar Rolf-Göran innebär att den svenske hoppryttaren äntligen har fått tillgång till ett hästmaterial som matchar hans ridskicklighet.

Samarbetet betyder dock inte att Rolf-Göran har dragit ner på sin egen arbetstakt.
Runt 250 dagar varje år är han på resande fot, och de dagar han är hemma på gården i Breitenburg är det jobb från morgon till kväll.

Skillnaden är att Rolf-Göran nu får betalt för sitt hårda arbete både i form av framgångar och ekonomiskt.

Den svenska förbundskaptenen i hoppning Sylve Söderstrand har känt Rolf-Göran i många år.

När han ser och hör hur den svenska publiken hyllar Rolf-Göran under besöket i Flyinge sprids ett leende i Sylves ansikte.

– Det finns få om ens någon som förtjänar den här framgången mer än Rolf-Göran. Jag tror inte att många förstår hur hårt han har arbetat för att nå hit, säger Sylve.

Rolf-Görans mjuka ridstil har bildat skola bland unga svenska hoppryttare. Det nya stjärnskottet Angelica Augustsson är bara ett exempel.

– Att Rolf-Göran har en större del än hästen i de framgångar som han har nått råder det ingen tvekan om. Det räcker med att titta på hur många olika hästar som han har vunnit stora klasser med för att bevisa den tesen, säger Sylve Söderstrand.

Det har blivit mörkt utanför ridhuset i Flyinge.

Hyllningarna är avklarade och Rolf-Göran har dessutom i två och en halv timme visat för den kunniga publiken hur han tränar sina hästar.

Nu börjar vardagen igen för Europas bäste hoppryttare.

– Jag satsar hårt på världscupen, och tänker rida i stort sett alla deltävlingarna, berättar Rolf-Göran.