Om drygt två veckor ska han visa världen vad ett års träning med en rysk demontränare i Schweiz har gjort med den simmarkropp som för tio år sedan var världens snabbaste.
Är du nyfiken?
Eamon Sullivan lutar sig lätt tillbaka där han sitter på en stol på Eriksdalsbadet i Stockholm. Han ler och svarar:
– Såklart. Det är väl alla? Jag vet ju inte mer än någon annan.
2004 var Sullivan den yngste deltagaren i Australiens OS-trupp. Efter att ha imponerat i försöken fick han en plats i Australiens finallag på 4 x 100 meter frisim tillsammans med Todd Pearson, Michael Klim – och nationalidolen Ian Thorpe.
Finalen blev ett fiasko. Regerande olympiska mästaren Australien kom sexa.
För Sullivan var det ett av de största loppen i hans karriär, för Thorpe en mindre lyckosam parentes.
Det lopp han blev hågkommen för i Aten var 200 meter fritt, tävlingen som har fått smeknamnet ”Århundradets lopp”. Ian Thorpe ställdes mot världens andra tre stora på distansen Michael Phelps, Pieter van den Hoogenband och Grant Hackett.
Holländaren van den Hoogenband gick ut stenhårt och nådde 100 meter nära en sekund under passertiden för Thorpes världsrekord, Thorpe var en halv kroppslängd efter men segade sig långsamt närmare och närmare för att på den sista längden passera och med klar marginal ta det OS-guld som van den Hoogenband snuvat honom på i Sydney fyra år tidigare.
Guldmedaljen var Ian Thorpes andra i Aten och gjorde honom till en än större ikon än vad han redan var på hemmaplan.
– Han var som Zlatan gånger två i Australien, på den tiden, kunde inte röra sig någonstans, inte ens på deltagarläktaren under OS, utan att hela tiden bli stoppad för att skriva autografer. Det var hysteriskt, minns Stefan Nystrands tränare Ann Forsell.
Efter urladdningen i OS tog Thorpe en paus. Den blev längre än beräknat. I december 2005 inledde han en satsning mot OS i Peking 2008 men skador och sjukdomar gjorde att han aldrig nådde upp till den nivå han hoppats på.
I november 2006 bestämde han sig 24 år gammal för att lägga av. Fem OS-guld och elva VM-guld fick räcka.
Fem år senare har han tänkt om och är han redo att kasta sig i en tävlingsbassäng igen, i Singapore den 4 november.
I början av februari meddelade Thorpe världen sitt beslut.
Presskonferensrummet på Ian Thorpe Aquatic Center, byggt av Sydney stad för 300 miljoner kronor, var sprängfyllt av journalister och förväntan när mannen som fått ge namn åt den stora sim- och träningsanläggningen med ett stort skratt kom in i lokalen.
– Jag satt på ett plan mellan Chicago och London och tänkte, ”undrar hur det skulle vara att simma igen”, sa han.
Thorpe berättade om hur han efter att ha landat i London åkte ut till den arena där simningen kommer att avgöras vid OS i sommar.
– Innan dess hade jag bara funderat på skäl till varför jag inte borde börja simma igen, nu, för första gången, började jag se flera skäl till varför jag skulle vilja göra det.
När han slog igenom var Ian Thorpe alltid en av de yngre simmarna. Nästa år fyller han 30 och är plötsligt bland de äldre.
– Och det har hänt mycket under tiden som han varit borta, om han ska slå sig in i ett lagkappslag i London så måste han inte bara nå sin gamla nivå igen, han måste simma snabbare än han någonsin gjort, säger Eamon Sullivan.
Ian Thorpe kallades när han var som snabbast för ”Thorpedo”, torpeden. Som bäst simmade han 100 meter fritt på 48,73, 2002. Det var för nio år sedan.
I somras vann Australiens nya fixstjärna James Magnussen VM-guld på samma distans i Shanghai på 48,29, nästan en halv sekund snabbare än Thorpes bästatid.
James Magnussens smeknamn? ”The Missile” – missilen.
När Thorpe stod på topp använde han en dräkt som täckte hela kroppen. Nu är bara badbyxor som slutar över knäna tillåtna.
– Och det gynnar inte Thorpe. Med den stora kropp han hade så var ”hajdräkterna” bra för honom. De var inte superdräkter på den tiden utan dräkter i textilt material, som i dag, men att de täckte hela kroppen hjälpte till att hålla alla hans kilon på plats, säger Ann Forsell.
Ian Thorpe är 1,95, har skostorlek 52 och vägde under guldåren strax över 90 kilo.
Men 90 kilo blev snart 100 – och mer än så.
Under sitt fem år långa uppehåll från simningen har Ian Thorpe omgivits av rykten. Och alla har inte handlat om huruvida han ska göra comeback i simbassängen eller inte. Redan 2006 publicerades paparazzibilder som visade hur en klart överviktig Thorpe åt hamburgare och pizza och drack läsk.
Thorpe blev en person som det skrattades åt i Australien.
Uppgifterna i den ansedda franska sporttidningen L’ Equipe året efter retade upp folket i sporttokiga Australien och gjorde Ian Thorpe till ett ifrågasatt namn.
Enligt tidningen hade Ian Thorpe under 2006 lämnat ett dopningsprov som visade onormalt höga halter av både testosteron och ett annat hormon.
För Thorpe som drivit egna antidopnings-kampanjer var anklagelserna en katastrof.
Australiens antidopningskommission utredde ärendet men fann inga bevis för att Thorpe skulle varit dopad, därmed lade det internationella simförbundet ner sin utredning.
Thorpe var frikänd, men hans namn som helyllekille skadat.
Hela hans liv hade ju varit som en saga.
Från att han som 14-åring blev den yngste simmare någonsin att ha representerat Australien på seniornivå, via VM-guldet på 400 meter fritt på hemmaplan i Perth som femtonåring, de tre OS-gulden i Sydney, de sex VM-gulden i Japan 2001 och den märkliga historien om hur han den 11 september samma år undvek att bli dödad i terrorattentaten mot World Trade Center, dit han skulle på affärsmöte, efter att minuterna innan det första planet kraschade in i skyskraporna ha bett sin taxi vända tillbaka till hotellet eftersom han glömt sin kamera där.
”Pizzabilderna” och dopningsanklagelserna gjorde övermänniskan Thorpe mänsklig.
Hösten 2011 vet ingen var de har honom.
De senaste ryktena handlar om att han för att undvika skatt planerar att bli schweizisk medborgare.
Det är nämligen i den lilla schweiziska byn Tenero, magsikt vackert belägen vid Maggioresjön, inramad av branta alpväggar, som Thorpe tränat för sin comeback.
Två gånger om dagen har han drillats av den ryske demontränaren Gennadij Troutskij som en gång gjorde Alexander Popov till världens snabbaste simmare.
Det första målet är Australiens OS-uttagningar i mars.
– Vissa dagar säger jag ”wow”, och känner mig som världens bäste simmare. Sedan går det sämre och jag känner mig värdelös igen, berättar han när den australiska tidningen Sunday Herald Sun får en ovanlig pratstund med honom i slutet av september.
Thorpe har blivit av med alla sina ”pizzakilon” och faktiskt gått upp ett par under sin hårda träningsperiod.
Att målet i London är att än en gång stå högst upp på prispallen hymlar han inte om.
– Det är klart att mycket är mer osäkert nu än det var när jag började simma, men jag känner att flera av de bitar som saknats i pusslet har hamnat på rätt plats, säger han.
– Jag tror att en väldigt bra sak för vilken idrottsman som helst är att få en paus så att du kan kasta av dig allt bagage som du inte gillar. Det får dig att uppskatta det du gör ännu mer. Jag hatade simning när jag slutade och nu när jag börjat igen så har jag insett att jag verkligen älskar det jag håller på med.