Ryska drömmen stukad – inte död

Vad kan man förvänta sig när man har vunnit en av säsongens svåraste bortamatcher? En extra klapp på axeln från tränaren? Kanske en träningsfri dag?

Stolta över insatsen mot Dynamo Kazan kom Zorkijs trupp till Moskva med nattåget en morgon i mitten av december 2008. Det blev, skulle det visa sig, den sista resan med laget för Stefan Erixon, Olov Englund och Göran Rosendahl.

Senare samma dag blev svenskarna kallade till träningsanläggningen i Moskvaförorten Krasnogorsk för ett möte med klubbens president.

Budskapet gick inte att misstolka: ”Pengarna är tyvärr slut. Vi kommer inte att ha möjlighet att ha er kvar i klubben”.

– Det var bara att packa ihop sina grejer och säga hej då, minns Stefan Erixon.

Hammarbymittfältaren står i ett omklädningsrum i Göransson Arena i Sandviken och trär på sig skydden inför landslagets första träning på VM-lägret i förra veckan. Något motvilligt – ”du gör ingen stor grej av det här va?” – fortsätter han berätta:

– Visst hade man hört om att det var dålig ekonomi och att det kunde bli aktuellt med någon nedskärning. Men att det skulle bli så mycket hade vi ingen aning om. Jag hade ett år kvar på kontraktet och trodde att jag skulle få stanna.

Några dagar senare var Stefan Erixon och sambon Anna tillbaka i Stockholm. Inte för att det var någon större tröst, men han och de övriga Zorkijsvenskarna delade ödet med många andra spelare. Den globala finanskrisen hade slagit till och drabbade den ryska bandyn hårt. Många av klubbarna är beroende av en eller ett par stora finansiärer och när sponsringen ströps var det omöjligt att behålla de utländska stjärnorna.

För drygt ett år sedan fanns det 15 svenska bandyspelare i Ryssland – i dag är Dynamo Kazans målvakt Andreas Bergwall ensam kvar.

– Det har gått väldigt bra de två åren jag har varit här. Det gjorde att jag fick ett bra kontraktsförslag, säger Bergwall.

Fick du sänkt lön?

– Nej, jag fick samma som året innan. Men ser man på laget i stort så är det lägre lön.

Det har gått tretton år sedan Hans Johansson skrev på för Jenisej och blev det första svenskproffset i Ryssland. Det var äventyret och möjligheten att skriva historia – inte lönen – som fick honom att åka 1997.

I början av 2000-talet var läget ett annat. Ryssland hade under flera år haft en hög ekonomisk tillväxt och nyrika oligarker lockades av att satsa pengar i idrotten.

Multimiljonären Boris Skrynnik tog över Vodnik (som senare blev Dynamo Moskva) och värvade med stora dollarbuntar hem storstjärnor som Sergej Obuhov och Misja Svesjnikov från Sverige. Borde inte en svensk spelare kunna få samma chans? Hammarbys Jonas Holgersson hade slagits av tanken många gånger. Efter Sveriges VM-guld i Archangelsk 2003 kom så ett erbjudande från Zorkij.

– En del tyckte ”wow, vad häftigt”, andra undrade vad jag skulle göra där, berättar Jonas Holgersson som numera är tränare för Västerås SK.

– Men jag lyssnade inte så mycket på vad andra sade utan åkte dit förutsättningslöst. Jag visste att det skulle hända konstiga saker. Bara att förhandla fram kontraktet tog en månad.

Varje svensk bandyspelare som varit i Ryssland kan berätta en egen historia om hur märkligt livet kan vara där. Men den som accepterar att ingenting fungerar som man är van vid kan tjäna stora pengar. Löner på en miljon kronor efter skatt för en säsong är ingen ovanlighet.

Med nästan alla stjärnor tillbaka på svensk is har elitserien nått nya höjder. Publiksnittet har stigit med drygt tio procent sedan förra säsongen och SVT och TV4 direktsänder i vinter ett 30-tal matcher – mer än någonsin tidigare.

Så vad händer nu? Kommer vi även i fortsättningen att kunna se de bästa svenska spelarna på Zinkensdamm, Sävstaås och i Dina Arena?

Troligen inte.

Den ryska ekonomin har börjat återhämta sig, om än inte i samma takt som i övriga Europa.

Sedan kraschen för ett år sedan har några ryska klubbar gått i konkurs, andra har gått samman och antalet lag i ligan har minskat från 22 till 18. För att spara pengar har spelschemat lagts om så att lag som åker långt spelar flera matcher under samma resa.

Men nu ser Håkan Hedman – som äger ett företag som säljer sportutrustning och har hjälpt till vid många spelarövergångar mellan Sverige och Ryssland – positiva tecken.

– Det är fortfarande många klubbar som har problem. Det märker jag eftersom jag säljer grejer som jag ännu inte har fått betalt för. Men det är inte omöjligt att det börjar hända saker redan nästa säsong. Det finns klubbar som har ställt frågor om vilka svenska spelare som kan vara tillgängliga, säger Håkan Hedman.

Andreas Bergwall bekräftar den bilden:

– Kazan funderar på att åtminstone ha en mittfältare och en anfallare från Sverige nästa säsong. De pratar mycket med mig om spelare.

Alla som DN talat med är överens om att det är bra för bandyn här om pengarna börjar rulla igen i den ryska ligan – även om det skulle göra elitserien sämre.

– Det är viktigt för rekryteringen. Jag har mött många killar på bandyskolor som säger att de vill bli proffs. Om den chansen dör ut är det lätt att de väljer någon annan sport, säger Andreas Bergwall.