Den "Härliga Henke-veckan" jag skrev om nyligen fick ett hastigt och olustigt tvärstopp häromnatten.
Soppan var slut. Efter tio minuter var jag slutkörd. Så sade han efteråt.
Ändå tog det 40 minuter innan han hade fått nog och vi kommer aldrig att få veta hur det hade gått om Henrik Lundqvist känt efter redan efter första perioden. Men det hade inte kunnat gå sämre.
Henriks spelstil är att med små medel få det svåra att se enkelt ut. Spelförståelsen gör att han är ett moment före. Så sprider han lugn i laget.
När spelet inte funkar är lugnet förvandlat till stelhet. Han är ett skär efter. De små rörelserna kommer i bästa fall sent, i värsta fall inte alls.
Jag tänker inte hänga ut Henrik Lundqvist som ensam syndabock. Det fanns backar som var rundningsmärken eller körde ihop med varandra mot Kanada men alla var ändå del av ett lag som var lätt att tycka om och gjorde vad man kan begära.
Men det är så här enkelt:
Ska lilla Sverige gå riktigt bra i stora mästerskap måste alltid Sveriges bästa spelare vara som bäst. Henrik Lundqvist lyfte laget när han kom men när det som mest behövdes var han allt annat än bäst.
När det gått som bäst för Sverige har spelarna alltid haft mycket att säga till om.
Handbollslandslaget under Bengans spelarstyre. Vid en kritisk timeout i EM-finalen i Globen visste han precis vad som skulle sägas. Han sade till spelarna: "Vad tycker ni att vi ska göra?"
Fotbollslandslaget under VM 1994. Tomas Brolin var drivande på och utanför planen. När Kennet Andersson var så trött att han vacklade hemåt efter ett mål hade han en studsande, adrenalinstinn Brolin bredvid sig. Viljan sprutade ur munnen. Knytnäven pumpade i luften. Brolin var hjärnan bakom frisparksvarianten i kvarten och den som hårdast drev påminnelsen att spelarna skulle se bronsmatchen som sitt livs chans.
Hockeylandslaget under OS 2006. Mats Sundin hade bestämt sig. Han skulle ha det där guldet, tillsammans med Peter Forsberg skulle han se till att det blev verklighet. Bengt-Åke Gustafsson visste hur han själv velat ha det som spelare och klev ett steg bakåt.
Allt det här är en sorts MBL-coachning på högsta nivå som är en bra del av svensk idrott.
Stora stjärnor får stora chanser att kliva fram, vara med och påverka och ta ansvar, precis som Nicklas Bäckström gjort under VM.
Men det ställer också stora krav.
Det största och svåraste är att stjärnorna klarar att lyssna på sina kroppar och säga nej när det är som hetast och roligast.
Martin Dahlin klarade inte det i VM-semin 1994. När Klas Ingesson förstod att "Bombaren" mörkat sin skada bara för att få vara med om det största i karriären blev Ingesson så vansinnig att tårarna rann av ilska.
Zlatan Ibrahimovic klarade det inte i VM 2006. Han startade mot Tyskland för att han ville och hoppades för mycket på en kropp som försökte säga stopp.
Viljan har tagit de största stjärnorna till toppen.
Det är oerhört mycket begärt att de ska klara att få fram ett nej när den inre viljan bara skriker ja. Men det är inte att begära för mycket.
Och det är många, för många, vi måste begära det här av nu när ishockey-VM läggs åt sidan och fotbolls-EM snart rullar in.
Till sist: Visst. Tre Kronor gjorde på många sätt en enastående match mot Kanada häromnatten, men det har aldrig delats ut stilpoäng i lagsporter.
Eller som Bengt-Åke själv sade när Håkan Södergren gratulerade till en bra match:
- Spelar ingen roll. Vi gör hellre en skitmatch och vinner.