Hon berättar skrattande om hur den två och ett halvt år gamle sonen Ylverton av misstag kvällen före somnat utan blöja. Något som naturligtvis slutade med en mindre katastrof.
Sekunden senare har skrattet tystnat. Blicken är fokuserad och kroppen spänd.
Anna är redo att hoppa och har klivit in i sin egen bubbla. Det är som om inget eller ingen kan störa henne.
Förvandlingen sker så snabbt att det nästan är svårt att få ihop de olika bilderna av henne.
Annas förmåga att kliva mellan de båda rollerna är fascinerande.
– Efter alla år går det nästan automatiskt. Jag bara gör det, säger Anna.
Lika enkelt har det inte varit för henne att växla fokus under tävlingarna.
Nu ska det bli ändring på det.
– Det är något som jag tänkt en del på den senaste tiden, och det är något som jag tänker försöka jobba med under de kommande tävlingarna. Jag vet att jag egentligen mår bäst när jag agerar likadant på tävlingarna som jag gör på träningarna. När jag växlar mellan att vara på och av, och inte ständigt går omkring och laddar med en hög anspänning. Därför har jag bestämt mig för att försöka "lattja" lite mer mellan hoppen. Jag trivs bäst med människor omkring mig, och varför ska jag då sitta ensam på tävlingar. Det verkar bara dumt, säger Anna.
Även när hon står på svikten är det inte längre det perfekta hon strävar efter.
Annas nya ansats, en så kallad hoppansats, har tvingat henne att släppa på kraven.
– Jag har insett att ett ständigt sökande efter den perfekt satsen är på gränsen till farligt, eftersom det händer så pass sällan med en hoppansats. De gånger det faktiskt blir perfekt är det bara att njuta av stunden, men vara medveten om att det kan dröja ett stort antal hopp innan det sker igen, säger Anna.
– Det är därför som jag numera på träningen försöker hoppa på alla satser oavsett om de är dåliga. Tidigare kunde jag avbryta hoppningen om det inte kändes bra, men det gör jag väldigt sällan numera. Ett hopp kan bli riktigt bra även när satsen bara är okej.
Ulrika Knape-Lindberg nickar belåtet där hon sitter på läktaren vid sidan om hoppbassängen.
När Annas huvud syns ovanför vattenytan berömmer Ulrika hoppet.
Anna värjer sig först för berömmet. Hon är inte nöjd.
– Då kan jag bara säga en sak. Din känsla stämmer inte överens med mina ögon. Det här var ett riktigt bra hopp, säger Ulrika bestämt.
Ulrika har varit Annas tränare under hela hennes långa karriär,
Hon finns med på varje träning och följer varje hopp och rörelse. När Ulrika inte är nöjd med något ställer hon sig upp och demonstrerar vad som kan göras bättre.
Att Ulrika också är Annas mamma förändrar inte deras relation när det vankas träning eller tävling. De har hittat en bra balans där de kan skilja på rollerna.
Anna och Ulrika är inne på sin sista resa tillsammans som tränare och adept.
En resa som tog en ovälkommen omväg i Shanghai i somras.
Anna kom till VM-staden som en given finalhoppare. Hennes EM-guld tidigt i våras, som också garanterade Sverige en OS-plats, visade både att den nya ansatsen och det nya hoppet en 3,5 volt framåt hade börjat sitta.
Tidigt en varm morgon i ett soligt Shanghai fick Annas VM ett snöpligt slut.
Två misslyckade hopp i försöket på tremeterssvikten gjorde att hon inte ens tog sig vidare till VM-semifinalen.
– Det är klart att jag direkt efter VM var rejält besviken och började funderade på om jag skulle fortsätta med det här. Men de tankarna försvann snabbt. 2011 har trots VM-missen varit ett riktigt roligt år. Jag fick ta EM-guld i Turin och mitt nya hopp sitter bara bättre och bättre. Så jag var inte redo att sluta då, berättar Anna.
När Anna och Ulrika analyserat vad som gick fel i VM var det en sak som blev tydlig för dem båda. Anna måste tävla mer om inte missen i VM ska upprepa sig i OS i London.
– Jag tränade riktigt bra före VM, men tävlade alldeles för lite. Dessutom fick jag några veckor före VM en axelskada som gjorde att jag var tvungen att hoppa av en av de få tävlingar jag hade inplanerad, berättar Anna.
Avsaknaden av tävlingsrutin skapade en osäkerhet när Anna stod på svikten i Shanghai.
Den osäkerheten låg bakom misstagen i försökstävlingen.
Sedan VM har Anna och Ulrika därför aktivt letat efter tävlingar. Något som inte har varit helt lätt under hösten och vintern. Antalet tävlingar är begränsade den här tiden på året eftersom det räknas som en träningsperiod.
Det har dock inte stoppat Anna och Ulrika.
När det inte funnits lämpliga internationella tävlingar har Anna tävlat på dispens i Karlstad simsällskaps klubbmästerskap, och en helg bjöd de in ett antal simhoppare till en mindre tävling i Karlskoga.
– Många kanske tror att det inte blir den riktiga tävlingsnerven på den här typen av tävlingar, men jag känner minst lika stor press på en sådan tävling. När vi till exempel kom till Karlstad satt där 30-40 barn som kommit för att se mig hoppa. De väntade sig naturligtvis att jag skulle hoppa bra, och då ville jag ju inte göra dem besvikna. Det är den pressen jag behöver få känna mer regelbundet. Den kan du aldrig få på träningen.
Det finns ytterligare en sak som kommer att förenkla Annas väg mot OS i London.
Nu kan hon träna på hemmaplan igen.
I nästan nio månader var Anna tvungen att varje dag åka de drygt sex milen till Karlstad för att träna.
I november var det äntligen slut på pendlandet.
Strandbadet i Karlskoga var äntligen färdigrenoverat, och redo för nyinvigning.
– Nu förstår jag inte hur jag orkade hålla på att åka till Karlstad. Jag är otroligt tacksam över att den tiden är över, konstaterar hon när vi sitter i en av de svarta skinnfåtöljerna i Strandbadets cafeteria.
Dagens träning är avklarad, och Anna ska snart hämta Ylverton på dagis.
– Dagens höjdpunkt för honom är när han får åka pulka från dagis, berättar Anna.
Formellt är Anna ännu inte uttagen till OS i London än. Misslyckandet i VM har gjort att SOK, Sveriges olympiska kommitté, har valt att avvakta med att ge henne OS-biljetten.
– Klart att det hade varit skönt att ha allt klart, men det är inget som ändrar min planering, säger Anna som inte behöver vara allt för nervös över att hon ska missa OS.
Det ska till något extraordinärt för att Anna inte ska stå på tremeterssvikten i London till sommaren.
Det blir då hennes femte OS-start. Som bäst har hon en femte plats från Sydney 2000.
Efter sommarens OS är den aktiva karriären över. Anna lämnar inte ens en bakdörr lite på glänt för att ha kvar möjligheten att ändra sig.
– Jag har bestämt mig, och det gör bara att jag ser fram emot den här sista säsongen ännu mer. Jag är inte på något sätt trött på simhopp, men allt måste ha ett slut, säger Anna.
Känner du någon oro för hur livet utan simhopp ska bli?
– Nej. Jag har massor av olika planer för vad jag ska göra med resten av livet.
Anna skrattar till innan hon fortsätter:
– De planerna förändras visserligen från vecka till vecka, men det är en annan sak.