Om man med berått mod utsätter sig för Evertons och Manchester Uniteds reserver (direktsänt på Viasat i torsdagskväll), och dessutom snart upptäcker att man engagerar sig en smula (trots dåligt spel), är det kanske snart dags att söka sig ett nytt liv. Kanske skaffa sig ett liv över huvud taget.
Allvarligt talat – intressant är det i alla fall. Jag minns inte vilket VM det var, men något av de senaste: När Brasilien tränade sände typ 50 radiostationer och lika många tv-kanaler direkt från stretchingen.
Det är givetvis spännande att se vad som finns bakom topplagen, ungtuppar som vill upp, skadade spelare som vill tillbaka till toppen, men det blir å andra sidan väldigt svårbedömt. Att se fotbollsmatcher på jättearenor, inför så gott som tomma läktare, är ju lite som att se människor dansa utan musik. Det ser ibland både märkligt och komiskt ut.
Den tolfte spelaren kallar man ju ibland sin hemmapublik, och det är ju i mångt och mycket också publiken som bestämmer matchen. Publiken tillhör definitivt matchdramaturgin, och kan alltid vara med och påverka utgången. Det vet alla som någonsin varit på en fullsatt arena.
Nu verkade i och för sig både Evertons och Manchester Uniteds reserver tillräckligt motiverade, många spelar på den här nivån med kniven på strupen, det är mycket vinna eller försvinna. Mest frapperande var det kanske att så snabbt se hur stort det där steget är, från reserverna till A-laget i till exempel Premier League. Bara att ta sig upp på A-reservernas nivå är ju att ta sig igenom ett nålsöga.
Samtidigt i veckan spelades en ny omgång i Uefacupen, ni vet den där cupen som Gud glömde – men varför är den så totalt övergiven av svensk television? Jag har sett sammandrag från en del matcher under hösten, kanonmatcher, väldigt bra fotboll. Jag skulle till och med vilja säga att det blir mer intressanta system- och kulturkrockar på den här nivån än i Champions League. Det spelas öppnare fotboll och det görs fler mål. St Etienne–Valencia 2–2, Hamburg–
Aston Villa 3–1, Milan–Wolfsburg 2–2.
Ett riktigt fint självmål bjöds vi på i veckans avsnitt från uppmärksammade ”Halal-tv”, som skulle undersöka förhållandet mellan idrott och religion. Jag tycker att programledare får ha på sig vad de vill, hälsa hur de vill, prata hur de vill – problemet med ”Halal-tv” är ju inte ytan utan innehållet. Mer knatte-tv än så här blir det inte. Mellan två intervjuer satt de tre tjejerna i en bil och gissade vilka idrotter som är okej med islam, och vilka som inte är det. Det hade väl inte varit så svårt att redovisa för? Hur okej är det med en religion som förbjuder ett visst kön att utöva en viss sport?
Idrott och religion är ju ett hett, bra, intressant ämne, störst skuld har givetvis den redaktion på SVT som kastar ut de här programledarna från 10 000 meters mediahöjd, men glömt att säga hur man drar i snöret.
Taskigt och ansvarslöst på en gång.
Till sist, en sak som Petter Karlsson, fotbollsskribent, sade i programmet, att man aldrig vet hur en match eller en liga skall sluta. Gör man inte? Vet man inte alltid ganska snart hur en liga eller en match skall sluta? Det följer ganska strikta regler. Jag visste till exempel redan efter premiären mot Djurgården att Norrköping skulle trilla ur allsvenskan. Så det så.