Sport

Skarp kritik mot hårt tränande barn

Flickor, så unga som 8 år, tränar gymnastik 25 timmar i veckan – på skoltid. Ledare, föräldrar, lärare och flickorna själva hyllar satsningen. Andra uttrycker stor oro. ”Barn ska leka, inte träna hårt”, säger OS-läkaren Klas Östberg.

Hur mycket kan en 8-åring träna?

En timme om dagen? Två? Sex timmar?

Det sistnämnda förekommer kanske bara i en sport i Sverige.

När flera unga gymnasttjejer sökte hjälp för överbelastningsskador hos idrottsläkaren Klas Östberg, hajade han till.

– Eftersom att jag vet hur mycket andra idrottare tränar så slog det mig att det var helt absurt hur mycket de här småtjejerna tränar. De är ju uppe i 30 timmar per vecka, säger Östberg, som sedan 20 år tillbaka är skidskyttelandslagets läkare och som också arbetat för Sveriges olympiska kommitté (SOK) under fyra olympiska spel.

Men riktigt 30 timmar är det sällan.

Ett av de mer extrema exemplen är ”Gymnastikskolan” – ett samarbete mellan Vasaskolan i Danderyd utanför Stockholm och gymnastikklubben Stockholm Top Gymnastics. Sju flickor, 8–12 år gamla, har då två heldagar i veckan i gymnastikhallen där de varvar sex timmar träning med fyra 40-minuterslektioner. Utöver det har de ytterligare tre dagar i veckan med 3–4 timmar långa träningspass.

Som mest innebär det 24 timmar gymnastik i veckan.

– Om man tror att barnen tränar stenhårt sex timmar om dagen så kan jag förstå att det låter illa. Men vi gör så mycket annat än tränar. Vi simmar och badar bastu nästan varje gång, vi leker kull och ”följa John” som uppvärmning och vi har ren baletträning två dagar i veckan, säger Rosie Leiner, som tränar flickorna.

– Det man måste förstå är att de här barnen älskar att göra det här. Jag tycker att det är tråkigt att det hela tiden ska vändas till någonting negativt.

Klas Östberg tror att det kan vara svårt att avgöra hur självvald träningen egentligen är och nämner press från föräldrar och ledare som ett möjligt problem.

Det är redan ett problem, säger Marita Harringe på Centrum för idrottsskadeforskning och utbildning.

– Det har blivit ett ökat tryck generellt på barnidrott i dag och främst från föräldrar och ledare. Det tycker jag självklart att man ska skapa en debatt kring, säger Harringe som är specialiserad på gymnastikskador.

Hon och Östberg är överens om att en alltför tidig specialisering på en enda idrott kan ha flera nackdelar. Inte minst eftersom att barn mår bra av stimulans från flera olika håll.

– På många ställen är det inte ens okej att hålla på med två idrotter som krockar, man kan redan i tioårsåldern tvingas välja sport. Det är negativt ur ett skadeperspektiv, men också ur ett välbefinnandeperspektiv, säger Harringe.

Klas Östberg:

– Man styr upp dem alldeles för hårt. Jag menar, människan har många kvaliteter, det här kan inte vara den enda målsättningen i livet, att man ska bli bra i gymnastik.

Staffan Söderberg, tidigare förbundskapten för det kvinnliga gymnastiklandslaget och i dag sportchef på Stockholm Top Gymnastics, är inte orolig för det.

– Utifrån vår förenings perspektiv så är det definitivt ingen som far illa av att vara i hallen. Det är tvärtom så att de tjatar om att får vara här mer, säger Söderberg.

– Man kan inte säga att alla ska träna lagom mycket. Det finns de som vill bli virtuoser – på piano eller fiol eller pingis eller gymnastik. Vi måste ha en plats för dem också, men under kontrollerade former.

Att träningen skulle vara för enformig ser han som fullständigt struntprat.

– Gymnastikträningen består av styrka, flexibilitet och koordination. Dessutom simmar, dansar och springer de. Det är väl egentligen bara bolluppfattning som saknas.

– Stillasittandet är ett betydligt större problem än att ungdomar är för aktiva.

Rosie Leiner beskriver damgymnastik som fyra olika sporter – hopp, barr, bom och fristående – och säger att det därför krävs väldigt många träningstimmar.

Dessutom, säger hon, gör upplägget med kombinerad skola och träning att barnen både får mer fritid och gör bättre ifrån sig i skolan.

– De här barnen är färdigtränade klockan 17, sen kommer de hem i rimlig tid och kan ta det lugnt och titta på tv. Deras skola har sagt att det har fungerat jättebra. Det enda jag har hört är att de får allting gjort och lite till, så lärarna är väldigt nöjda.

En sak är i alla fall alla överens om: Barn kan skada sig.

– Ibland kan ledarna vara utbildade i sin idrott men inte i kroppens anatomi, fysiologi och motoriska utveckling. Och är man inte det så finns ju risken att man utsätter barn för belastningar som de inte klarar av, säger Marita Harringe.

Staffan Söderberg säger att klubben har mycket kunnig medicinsk personal som har bra koll på deras gymnaster, men medger att det på förbundsnivå behövs stora förbättringar.

– Skadesituationen är ett problem som vi tar på största allvar och vårt behov av en bättre tidig medicinsk support är väldigt stor. Den är för dålig helt enkelt. Tränarkåren är ju experter på gymnastik men inte på skador. Där måste vi också ha expertis om en sådan här satsning ska hålla, säger Staffan Söderberg.

Saken är den, säger han, att man måste träna mycket, och träna mycket tidigt, för att bli framgångsrik gymnast och kunna konkurrera med världens bästa.

– Om vi vill få fram gymnaster som faktiskt kan komma till ett OS och slåss om medaljerna, då måste vi ju titta på hur de som är bäst tränar, säger Söderberg.

Men idrottsläkaren Klas Östberg köper inte det argumentet.

– Jag pratade med en rysk tränare som har arbetat på världselitsnivå, och jag frågade hur den svenska träningen ser ut jämfört den i Ryssland. Han sade ”det ligger i stort sett på samma nivå”. Och då har vi tidigare förfasat oss över hur de tränar i öst och hur man driver ungarna där.

– Man måste väl börja så här tidigt för att nå världseliten. Men jag som doktor känner mig mycket tveksam till att stödja det när jag ser hur det ser ut och vilka åldrar det går ner i.

Men Marita Harringe tror inte ens att fler träningstimmar i ung ålder är någon säkerhet för framgång.

Det kan ge motsatt effekt.

– Den idrottare som lyckas, det är den som behåller glädjen och är skadefri. Men om man börjar skada sig som väldigt ung så är det inte så troligt att man går hela vägen, säger Harringe.