Steven Bradbury har sett döden i vitögat och vet hur fort livet kan svänga - i en kurva på en skridskobana.
1994 i Norge föll han över en motståndares skridsko, som skar av en blodåder i hans lår. En snabb läkarinssats och 111 stygn räddade honom från att förblöda. Sex år senare skadade han nacken allvarligt i en träningsolycka.
Så när han låg där drygt tio meter bakom sina fyra motståndare i finalen av det olympiska 1.000-metersloppet i Salt Lake City hade han inte förväntat sig att något ännu mer extraordinärt skulle inträffa, men den här gången var det dags för solen att lysa sitt allra bredaste leende över Steven Bradbury. Kalla det tur om ni vill, Bradbury ser det mer som kompensation för allt slit han lagt ner under en lång karriär inom shorttrack.
- Jag tror inte att framgång har så mycket med tur att göra. Eller låt mig uttrycka det så här: det tog mig tolv år att ha den här turen. Jag känner att jag förtjänade den, säger mannen som kallats tidernas mest osannolike olympiske mästare.
På tisdagen anlände han till OS-staden Turin. Den tidigare anonyme skridskoåkaren från Brisbane, en stad mer känd för sol än is, blev en kändis i karriärens sista lopp.
- Jag har levt min karriär baklänges. Den dagen jag slutade blev jag känd, fick sponsorer och pengar, säger Bradbury.
Han var favorit på 1.000 meter i Lillehammer 1994, men blev knuffad av banan. 1998 i Japan blev han sjuk före OS och åkte inget vidare. I Salt Lake City, som oavsett resultatet skulle bli hans sista tävling, hade han en annan attityd.
- Tidigare hade jag alltid åkt till OS med en enda tanke, att vinna. I Salt Lake bestämde jag mig för att bara köra mitt bästa och inte alls tänka på medaljer eftersom jag inte såg det som ett realistiskt mål. Om jag gjorde mitt bästa skulle jag kunna dra mig tillbaka med en leende på läpparna.
Medaljchansen var obefintligt inför sista kurvan, men ni kommer kanske ihåg vad som hände.
Kinesen Li Jiajun tryckte till den amerikanske hemmaidolen Apolo Anton Ohno och båda föll.
Kanadensaren Matthieu Turcott försökte undvika att dras med i fallet utan att lyckas och för att fullborda kaoset satte sig även koreanen Ahn Hyun Soo på rumpan.
- Jag förstod att min bästa chans var att inte beblanda mig med de andra killarna och hoppas på att de skulle göra misstag. Jag var ganska trött efter de tidigare loppen och var över tio meter efter på sista varvet. Då såg jag att kinesen föll och tänkte att jag kommer att bli fyra. Jag körde genom kurvan och plötsligt var jag först över mållinjen, säger Bradbury
Han visste inte hur han skulle reagera. Han oförglömliga ansiktsuttryck när han passerade mållinjen kablades ut över världen och kalabaliken blev snabbt en klassiker.
- Skulle jag höja min händer eller åka i väg och gömma mig i ett hörn, jag var inte säker, säger Bradbury, som hade liknande flyt när han tog sig vidare även från kvart- och semifinal. Själv ser han det mer som att han använde sin rutin.
- Det är vad shorttrack handlar om, att inte hamna i problem. Egentligen är det väl vad hela livet handlar om, säger han filosofiskt samtidigt som han erkänner att det tog ett tag för honom att förlika sig med sättet som han vann på.
- Jag var inte ens säker på att jag ville ta emot medaljen under dessa omständigheter. Men efter ett tag bestämde jag mig för att göra det, inte för den en och en halv minut långa finalen utan för de tolv år som min karriär varade, säger han.
Guldmedaljen förändrade hans liv. Plötsligt ville alla tala med honom. Till och med den australiske premiärministern hade svårt att komma fram på hans telefon. Han blev frimärke. Han säger att firandet pågick i två år. Följdverkningarna av triumfen fortsätter än i dag.
- Jag har varit ganska upptagen. Många möjligheter öppnades för mig i och med det som hände. Jag håller föredrag, som syftar till att motivera människor, jag anlitas på olika tillställningar och har kommenterat shorttrack för olika tv-kanaler.
Det är också i egenskap av tv-kommentator som han under OS befinner sig i Turin.
Större delen av 2005 ägnade han åt att skriva sin biografi med den fyndiga titeln Last man standing.
Han förstod att segern skulle förändra hans liv?
- Men inte att det skulle pågå i fyra år. Det verkar bara fortsätta, säger Bradbury.
Segern gjorde shorttrack och skridskoåkning mer populärt i Australien, men nu har intresset, enligt Bradbury, gått tillbaka något igen. Han säger att det viktiga är att sommarportlandet Australien numera vet vad shorttrack är.
Australien har ett stafettlag med i OS som ses med en liten medaljchans. Fast ingen i laget är lika påpassad som Steven Bradbury.
- De senaste veckorna har det ringt många journalister från hela världen. Jag antar att det är så det blir när det vankas vinter-OS. Jag är säker på att någon gång kommer det här att försvinna ur folks minne, men jag antar att det är något som är ganska svårt att glömma.
Särskilt för Steven Bradbury.