Det finns jobbiga förluster och det finns jobbiga förluster. Ett nederlag mot Kazakstan hade varit en av de tyngsta. ”Vi slets mellan hopp och förtvivlan hela tiden”, säger landslagskaptenen Andreas Westh.
Det var en makalös upphämtning, att gå från 2–4 till 4–4 under matchens sista minuter – och sedan vinna straffläggningen.
Westh sköt en av suddendeath-straffarna och Sverige hade missat finalen om han slarvat.
– Jag kände mig ganska lugn, faktiskt. Man höjer ju sig i sådana där situationer, det är ju sådant man gillar, säger han.
Straffen gick stensäkert in, ledningen var kvitterad och Johan Löfstedt kunde sedan avgöra.
– Men vi kunde ha gjort 15 mål under matchen, vi slet som djur och hade massor målchanser.
Stefan Erixon missade ett bra läge i slutskedet, och Daniel Andersson hade två-tre frilägen som lika gärna kunde ha blivit mål.
Just tanken på vad en förlust skulle innebära tände laget.
– Möta Finland i en bronsmatch känns ju inget roligt, och tänk bara allt prat om fiasko som hade startat. Nä, det var jäkligt skönt att vi lyckades vinna det här.
Enda nackdelen med matchen var domarinsatsen. Spelarna var rejält förgrymmade på den märkliga sammansättningen (med en svensk assisterande domare) och lite olika nivåer.
– Men vi sa att vi inte ska fokusera på det, vi fick energi av det i stället.