– Rankningen är ju uppbyggd så att man har poängen i ett år och sedan försvinner de. Så är det i varenda tävling, det är det vi lever med. Jag vet att jag kan spela bra, men jag kan inte garantera att jag kan göra om samma sak igen. Men visst finns det en bra chans att spela bra i Paris igen, säger han som svar på min fråga om han känner någon press inför tävlingen.
Robin Söderling hade ett fantastiskt spelår 2009, minus de första fyra månaderna. Seger över Rafael Nadal i åttondelsfinal i Franska öppna och i final i samma tävling mot Roger Federer, vinst i Swedish Open i Båstad, åttondelsfinal i Wimbledon, kvartsfinal i US Open och semifinal i ATP-slutspelet. Och seger över Roger Federer i en uppvisningsmatch på nyårsdagen i år.
Var det ett genombrott för dig i Franska öppna i fjol?
– Ja … nej … jo, resultatmässigt, och jag har varit mycket mycket jämnare det senaste året än tidigare. Men min bästa tennis? Jag tror fortfarande att jag kunde spela lika bra för två, tre år sedan men nu har jag höjt min lägstanivå. Varför genombrottet kom just i Paris förra året har jag ingen aning om. Jag hade jobbat hårt länge. Magnus Norman blev min tränare i december 2008 och vi jobbade väldigt tufft i ett halvår så förhoppningsvis var det det som gav resultat.
Men det är inte i första hand den fysiska träningen som har förändrats i och med att Magnus Norman började som tränare, utan hans mentala coachning.
– Magnus har främst hjälpt mig med hur jag ska tänka på och utanför banan. Innan var jag väldigt fokuserad på att spela bra, att det skulle kännas bra – och det är jag i och för sig nu också – men vad är det som egentligen spelar roll? Jo, att vinna matchen eller inte. När jag försöker tänka så blir det lite lättare. Om jag spelat bra eller inte? Det får jag en ny chans till nästa gång, säger han och tillägger:
– På träning är det så klart annorlunda. Där vill man gärna spela på känslan och spela bra.
Men fokuseringen till trots, i år har det inledningsvis svängt lite mer än i fjol, även om inledningen också då var ojämn. Och denna intervju görs kvällen innan han blir utslagen av Olivier Rochus i första matchen även i Nice.
Men förluster behöver inte betyda att Robin Söderling spelat dåligt, tvärtom, men han har inte vunnit.
Kanske är hans senaste motgångar ett kvitto på att tempot det senaste året varit väl tufft. Säsongen löper från januari till december, och i fjol blev det bara 14 dagars ledighet innan träningen för den kommande säsongen satte igång igen.
– Tennissäsongen är otroligt lång och det har varit mycket snack om det. Egentligen ska man ha fyra veckors vila, men det går inte att komma till nästa tävling utan att ha tränat, så de fyra veckorna får bli två veckors vila och två veckors träning. Och det är för lite så klart.
Å andra sidan är motgångar och matchförluster naturliga svängningar i en tenniskarriär. Ingen kan spela på topp hela tiden.
Du måste bli hjärtligt trött på tennisen ibland?
– Ja, och det tror jag alla som spelar blir. Det är ju som vilket jobb som helst och du går ju inte till jobbet och tycker det är lika roligt varje dag. Jag vet att det svänger men jag vet också att jag mycket hellre spelar tennis än gör många andra saker. Tennis är det roligaste jag vet och det är tufft ibland.
Så vad det handlar om när motgångarna kommer är hur man tar sig ur dem. Framgång föder framgång brukar man säga, men motgång kan också föda motgång.
– Den jobbigaste tröttheten är den mentala. Visst är man trött fysiskt men jag är mycket hellre pigg i huvudet och trött i kroppen än tvärtom. Och ibland måste man faktiskt ta lite ledigt och inse att det är det bästa. Men det går upp och ner. Man är lite sliten några veckor men så kommer man tillbaka. Och att vinna i ett sådant läge är bra.
Och om man inte vinner, hur tar man sig ur svackan då?
– Man måste försöka tänka positivt. Det är det svåraste som finns när man är inne i en tung period och har förlorat lite matcher, självförtroendet inte riktigt finns där och man kanske skulle vilja vara någon annanstans. Då får man försöka intala sig att det kommer att vända och jobba hårt och det har faktiskt blivit lättare med åren. Det har hänt så många gånger nu så när det händer vet jag att hittills har det alltid vänt. Jag är inte så orolig för det längre, säger han.
Robin Söderling började spela tennis redan vid fyra, fem års ålder. Han följde med när pappa Bo motionsspelade.
– Han spelade några gånger i veckan och som alla små killar i den åldern ville jag göra som pappa gjorde. När jag var tio, elva år började jag spela lite tävlingar och det gick ganska bra. Jag höll på med andra sporter också, fotboll och hockey, men när den träningen krockade med tennisen så valde jag alltid tennis. Och när folk frågade vad jag skulle bli när jag blev stor svarade jag alltid: tennisspelare. Självklart visste jag inte riktigt vad det innebar men på något sätt så präntades det in i huvudet. Jag kan tänka tillbaka på det i dag: Jag sa faktiskt så och det blev så. Det är en skön och rolig känsla, säger han, när vi tvingas flytta in från den allt mer högljudda foajén till den intilliggande baren där en intetsägande orkestral musiktapet blandas med ett stillsamt sorl.
Han berättar att uppbackningen hemifrån betydde mycket, och att det är en förutsättning för varje barn eller ungdom som vill bli bra i en sport.
– Jag är väldigt tacksam att jag fick växa upp i Tibro, på en liten ort. Du vet, det var så nära till allting. Jag cyklade till skolan på några minuter och tennishallen låg bara 200 meter bort. I en större stad kanske det tar en timme att ta sig till hallen och en timme hem.
Han gillade att gå i skolan ”från och till i alla fall” men satt många gånger och längtade till tennisträningen. Robin Söderling förstod tidigt att det behövdes ett hårt slit för att bli en bra tennisspelare, men att det också kunde stanna där. Bra men inte bland de bästa.
– Så jag var beredd att lägga ner mycket tid på tennisen. Det har inte funnits något annat som jag velat göra. Det har varit tennis eller ingenting. Jag slutade skolan efter 9:an, det var lite av en chansning, men jag kände att tenniståget går nu. Jag hade nog grämt mig ganska mycket om jag inte tagit den chansen.
Från klubbmästerskap, SM-titel och en rad internationella tävlingar blev Robin Söderling professionell tennisspelare 2001. Klättringen på ATP:s rankninglista har varit målmedveten. Envishet är en av hans främsta egenskaper som han också nämner när jag ber honom lista tre av hans karaktärsdrag.
– Utanför tennisbanan? Jag är ganska pratsam…ehhh…och envis, jag ger mig sällan och…mmm…
Han tänker en stund och säger lite försiktigt:
– …jag hoppas att jag också är ganska omtänksam, om mina närmaste i alla fall.
Och på tennisbanan? Svaret kommer snabbt.
– Tyst, butter och fortfarande envis.
Det har skrivits en del om Robin Söderlings temperament. Det han hade förr och det han har nu. Förändringen från racketslängningar och ilskna utbrott till lugn.
– Jag skulle inte kalla det för förändring. Det har pratats så himla mycket om matcher som jag har förlorat på grund av mitt temperament – och det är helt riktigt – men de matcher jag vunnit tack vare mitt temperament nämns aldrig. Vilket är betydligt fler.
Men visst har du blivit lugnare på banan?
– Jaaa, säger han och drar lite på svaret, utåt sett kanske. Nämenjo, det har jag. Jag fokuserar mer på att försöka vinna matchen. H u r jag ska vinna den, inte på hur det känns. Det har hjälpt mig mycket.
– Men ibland bubblar ilskan inom mig fast det där blir bättre ju längre man spelar. Jag har hört det tusentals gånger genom åren, ända sedan jag var liten, att ”när du blir arg tappar du fokus och då går det genast sämre”. Men man måste upprepa det där flera gånger för sig själv innan man inser att det faktiskt stämmer. För mig har det varit en insikt.
Robin Söderling har en hård och välplacerad serve, ett hyllat baslinjespel och tunga slag – bra forehand och backhand – och spelar i ett tufft tempo. Han är allround som de flesta toppspelare måste vara och vill hela tiden förbättra det som är bra till att bli bättre.
– Jag är ganska lång och jobbar mycket med hur jag ska röra mig på banan liksom min volley. Det gäller att jobba med allting, det är helheten det hänger på.
Din mentala styrka, att behålla lugnet och komma tillbaka när du ligger under, är också en viktig tillgång?
– Javisst, det är en stor del av tennisen. Många gånger avgörs matcher på den här nivån på tre, fyra, fem bollar och då är det den som vågar spela bäst – som har självförtroende att våga – som vinner.
Robin Söderling är på resande fot 30 till 35 veckor per år. Numera finns fästmön Jenni Moström ganska ofta med. De är förlovade sedan ett år tillbaka och Robin ser mycket lycklig ut när Jenni kommer på tal.
– Det är så himla skönt när hon är med. Då kan man åka tillbaka från träningarna och bara tänka på något annat i stället för att hänga kvar på tennisen.
Och, ”Oja!”, visst kan han tänka sig att bilda familj framöver.
– Det vill jag jättegärna men det är ett väldigt annorlunda liv. Det är nya platser hela tiden så jag vet inte om det kanske är den bästa miljön för ett barn heller.
Tänker du någon gång på ett liv efter tennisen?
– Jaa, säger han och drar lite på svaret. På sätt och vis. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra, men ibland kan jag längta till ett vanligt liv. Det som andra kallar tristess och vardag. Att få bo på samma ställe en längre period, att ha ett hem, i stället för att resa runt hela tiden.
Är det ett ensamt liv att vara tennisspelare?
– Både ja och nej. Jag har otroligt mycket folk omkring mig så på så vis är det inte ensamt men det kan ju vara det på ett annat sätt.
All uppståndelse som det faktiskt blivit kring hans person sedan Franska öppna i fjol tar Robin Söderling med blandade känslor.
– Det har alltid varit mitt mål att komma hit upp där jag är nu och då vet jag att sånt här hör till. När jag växte upp var det ofta tennis på teve och man läste om svenska tennisstjärnor och det inspirerade mig väldigt mycket. Och kan jag göra något liknande för barn och ungdomar i dag i Sverige -–och det hoppas jag – så känner jag att jag ger någonting tillbaka genom det.
Tennis är liksom golfen sport med stora prispengar. Vinnaren i Franska öppna får till exempel runt 10 miljoner svenska kronor och Robin blir lite på sin vakt när pengar kommer på tal.
– Det är mycket pengar inom tennis och det är otroligt skönt att kunna trygga sin egen och sin familjs framtid med någonting som är det roligaste jag vet att göra, att spela tennis. Det är en jäkla bonus. Det låter kanske klyschigt men jag hade spelat tennis även om det inte varit några pengar i sporten. Det ser man också i andra sporter som exempelvis badminton. Där tjänar spelarna inte alls så mycket pengar men lägger fortfarande ner lika mycket tid, jobbar lika hårt och tycker det är roligt. Det är den där äkta drivkraften man måste ha.
Intervjun går mot sitt slut och vi går ut på hotellterrassen. Där smattrar franskan lojt mellan borden över kalla martiniglas och skummande öl.
Om du mötte dig själv på en fest, vad skulle du då slås av, frågar jag Robin och han skrattar lite överraskad men blir sedan allvarlig.
– Jag skulle nog bli förvånad över att den uppfattning jag hade haft om mig själv inte stämde. Den som oftast finns i medierna. Tyvärr är det så, och det spelar ingen roll om den bilden är bra eller dålig. Jag vet själv att jag haft uppfattningar om andra idrottare som jag aldrig mött, men när jag sedan har träffat dem och pratat med dem, har jag ändrat uppfattning och förstått att jag hade ganska fel.