Magnus Bäckstedt är förmodligen en av landets mest språkkunniga idrottsmän. Förutom svenska talar han fem språk flytande - ett resultat av karriärens många stallbyten. Däremot har han inte lärt sig språket som talas där han numer är bosatt.
Det vill säga engelskan klarar han förstås, men walesiska, eller kymriska som det också kallas, är svårare. Å andra sidan är det bara cirka 20 procent av befolkningen i Wales som talar landets minoritetsspråk.
Magnus var enligt egen utsago värdelös på språk i skolan hemma i Linköping, men när han väl kom ut i världen förstod han snabbt hur det skulle låta. Nu talar han även tyska, franska, italienska och flamländska.
Fast tungvrickandet som en del av grannarna i Wales håller på med har han inte ens försökt att lära sig.
- Inte ens Megan kan språket - och hon kommer ändå härifrån, säger Bäckstedt.
Megan är hans fru och anledningen till att en av Sveriges främsta cyklister har slagit ner bopålarna i en liten by ute på den walesiska landsbygden, en kvarts tågresa från Cardiff. Pontyclun, som betyder bron över floden och uttalas med ett i-ljud på slutet, vilket konduktören på lokaltåget inte är sen att uppmärksamma förstagångsbesökaren på.
Megan och Magnus träffades i Australien. De har döttrarna Elynor och Zoe och efter några års flackande på kontinenten insåg de att en väl fungerande hemmabas var en förutsättning för att de skulle kunna leva ett bra familjeliv och Magnus samtidigt skulle kunna satsa vidare. Som före detta elitcyklist vet Megan mycket väl vilka uppoffringar det innebär i form av träning.
Frågan "Ska du ut och cykla nu igen?" hörs sällan eller aldrig i hemmet, enligt Magnus. För med 90-110 starter om året är Bäckstedt bokstavligen alltid ute och cyklar någonstans i världen, utom under tre veckor på hösten då tävlingsfordonet åker in i röran bland alla de andra cyklarna i garaget.
Så har det sett ut ungefär sedan i mitten av 90-talet, då Linköpingskillen som var lika lovande i alpint bestämde sig för att satsa på cykel.
Bäckstedt tillhörde landets bästa utförsåkare i sin åldersgrupp och brukade slå den blivande OS-åkaren Martin Hansson varannan gång ungefär.
- Jag hade några rejäla vurpor på kort tid samtidigt som jag kom med i landslaget i cykel och det började gå bra där. Det var väl det som avgjorde, förklarar han vägvalet.
Han har aldrig ångrat sig. 1998 blev spurtspecialisten den förste svensk som vann i en etapp av Tour de France. Sex år senare kom karriärens hittills största stund när han som förste nordbo vann klassikern Paris-Roubaix. Endagarsloppet, som körts över kullerstensvägarna i norra Frankrike sedan 1896, kallas "Helvetet i norr". Hemma i hallen hänger en tavla med rubriken Magnus Maximus, smeknamnet som den storväxte östgöten fick efter bragden, och en bild som visar hans segervrål.
Magnus skakar på huvudet när han får frågan om han tror att svenskar i allmänhet förstår hur stor den där segern var.
- Nej, det tror jag inte. Det är det överlägset tuffaste cykelloppet och det är väl som att vinna Wimbledon ungefär, säger han.
De flesta utövare av olympiska sporter brukar förkunna att OS är det största som finns, men denna klyscha är inte lika självklar i cykelns värld i alla fall inte för Magnus Bäckstedt. Han förklarar att det vore oerhört stort att vinna ett OS-guld, men för honom var segern i Paris-Roubaix lika stor. Det var något han alltid strävat efter och Bäckstedt vill gärna göra om bedriften. Därför kommer han i vanlig ordning att förbereda sig minutiöst för kraftprovet den 13 april. Det innebär bland annat att han provkör banan, skapar noter på rallyvis och memorerar vilken som är bästa positionen på respektive vägavsnitt.
Någon sådan koll har han inte på OS-banan i Peking. Bäckstedt skulle ha gjort ett besök i OS-staden i december för att försöka kvala in även i bancykling, men en kraftig infektion innebar att båda resan och planerna på en OS-dubblering fick ställas in.
- Det är klart att det svider. Jag har presterat tider jämförbara med de tre, fyra bästa i världen och såg fram mot att cykla bana i OS, men de andra kvaltävlingarna krockar med landsvägssäsongen och det är trots allt mitt stall som betalar min lön, säger Bäckstedt, som i stället utlovar hårdsatsning på bana till OS 2012 i London.
Dit försöker han få med sig Fredrik Johansson, som också flyttat till Wales för att de ska kunna träna tillsammans.
Pekingresan är inte helt klar. Fem sex svenskar slåss om fyra platser, men Bäckstedt har goda förhoppningar om att få göra sin tredje OS-start. Det två tidigare har gått dåligt. I Sydney gick han från sjuksängen och satte sig på sadeln, vilket var dömt att misslyckas. I Aten minns vi hans utbrytning, där han ett tag hade ett försprång på flera minuter, men det var en självmordstaktik eftersom han inte fick några andra cyklister med sig.
Tredje gången gillt kanske? Ja, om formcykeln håller i sig blir det så.
Efter den svåra axelskadan som han ådrog sig fredagen den 13:e vintern 2006, när han och Fredrik Johansson krokade ihop på velodromen i Newport, och den senaste infektionen är han redo igen.
- I hela min karriär har det varit så att jag haft ett par dåliga år med sjukdomar och skador som följts av ett mycket bättre. Jag har en bra känsla inför den här säsongen, säger Bäckstedt, som inleder säsongen i helgen i Qatar.
Han har bytt till det amerikanska Chipotle-ABN Amros, hans nionde stall sedan proffsdebuten 1996.
Han erkänner att det är ett litet steg nedåt i stallhierarkin, men motiverar bytet med stallets tuffa syn på cykelsportens eviga plåga, dopning.
Magnus säger att botten förhoppningsvis är nådd i och med förra sommarens nya skandaler, men erkänner att det låter som något man hört förr.
- Jag hoppas, och jag tycker mig kunna se, att det växer fram en ny syn. Mitt nya stall gör interna tester av sina åkare och det är mycket därför som jag valde att gå dit. Åker du fast blir du omgående av med en årslön och det är inget man har råd med, kan jag säga.
Chipotle-ABN Amros är ett mindre stall, vilket gör att man måste kvala till sommarens Tour de France och det innebär i sin tur att laget omgående måste visa resultat.
Att klassikern ligger bara några veckor före OS är inget som bekymrar honom.
- Cykel är väl en av de få sporter där man tävlar sig i form. Nej, det kommer inte att bli några problem.
Han ser fram mot Peking, även om luften i den kinesiska huvudstaden inte är precis vad en cyklist önskar sig.
- Nej, men jag har hört att de ska stänga alla fabriker och att de ska stänga av gatorna för vanliga bilar under OS för att det ska bli lättare att andas. Och har man klarat att cykla i Los Angeles ska man väl klara det här, säger Magnus innan han drar på sig cykelkläderna för att ge sig ut på en träningssväng på vägarna med Fredrik Johansson.
Fast när han tittar ut genom fönstret ångrar han sig förklarar att det blir rullcykling i uterummet i trädgården i stället. Det finns få ställen i
Världen där regnet så ofta faller horisontellt som i Storbritannien.
- Man vänjer sig. Jag börjar faktiskt känna mig mer och mer som britt, säger Magnus Bäckstedt.