GÖTEBORG.
Idrottsvännerna hedrade Mikael Ljungbergs minne.. Sällan har himlen varit så blå och vintersolen så generös som när idrottskamraterna hedrade Mikael Ljungbergs minne. Fredagens högtid på den frostiga gräsmattan utanför ÖIS-gården i Göteborg blev både vacker och gripande.
Två marschaller flämtade vid sidan av det enkla bordet i klubbens färger - rött och blått. Röda rosor, hela blomsteruppsättningar men även en rad personliga hälsningar omgav efter hand en inramad glädjebild på OS-brottaren från Sydney.
Brottarkamraterna visade Mikael Ljungberg sin respekt under tystnad. Även övriga idrottssektioner i den anrika Göteborgsklubben slöt upp. Till sist fylldes hela gräsplanen av idrottsvänner från hemstaden, som år 2000 gav brottarstjärnan hederstiteln "Årets göteborgare".
Där fanns också hans personliga vänner, som kämpade med gråten i den plötsliga vinterkylan och kramade om Mikael Ljungbergs pappa Jan och fästmö Katarina Gustafsson.
Det var vindstilla. En ensam svensk flagga på halv stång utanför ÖIS-gårdens entré fick vila denna sorgliga dag.
- Man orkar inte tänka. I dag känner jag bara saknad. Men det är klart att man känner sig otillräcklig när något sådant här sker. Hade jag förstått hur Micke kände det hade jag ställt upp dag och natt. Det gjorde ju han för mig om jag behövde honom.
Så resonerar Pierre Dikanda, som bland annat tränar VM-ettan och sambon Sara Eriksson. De båda umgicks med Mikael Ljungberg och söker varandras stöd när de nu stannar upp framför blomstergärden runt segerbilden.
- Det är svårt att förstå att han är borta. Han var en stor och fin människa, säger landslagskamraten Sara Eriksson.
Sorgen är tung utanför ÖIS-gården när kyrkoherde Lennart Widing i Örgryte församling tar till orda. Trafikbullret från motorvägen i grannskapet ger en påminnelse om att vardagen trots allt går vidare.
- Människor gör inte i första hand avtryck genom stora prestationer utan genom små händelser och tecken. För er är det inte Mikael Ljungberg som nu ska hedras. Ni minns Micke. Ni tänker på närhet, känsla, ömhet och varsamhet, säger kyrkoherden.
- Alla vill vi så gärna ha svar på frågan "Varför?". Men vissa frågor har inget svar. Sanningen vilar i tystnaden, tillade Lennart Widing.
Mer blev inte sagt. Några dröjde sig kvar i små grupper för att samtala om den förlamande förlusten. Andra gick in i ÖIS-gården för att skriva en sista hälsning till guldmedaljören och idrottskamraten i klubbens kondoleansbok.
Det var en av höstens allra vackraste dagar i Göteborg, men på gräsplanen utanför idrottsgården i Örgryte var det kallt.