Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sport

Stina Nilsson: Kommer att fortsätta köra som jag vill

Stina Nilsson tränade på onsdagen inför Slottssprinten. Snabba banor förväntas runt Slottet.
Stina Nilsson tränade på onsdagen inför Slottssprinten. Snabba banor förväntas runt Slottet. Foto: Emil Wesolowski

Stina Nilsson leder sprintcupen och är favorit i torsdagens Slottssprint. Grisbacken och vassa armbågar har format 22-åringen från Malung till den världsstjärna hon är.

Du var energisk redan som liten, hur många varv sprang du runt sommarstugan?

– Jag tror att jag en kväll fick för mig att springa hundra varv. Jag sprang runt, runt, runt och sedan tog jag 50 varv på cykeln. Jag kan inte förklara varför...

Varför började du åka skidor?

– Jag har alltid åkt på tur med mina föräldrar som är ganska friluftsintresserade. Jag satt som i en ryggsäck och när jag väl kunde åka på egna skidor så blev det naturligt att tävla, jag har alltid gillat att tävla. Först med mina syskon sedan blev naturligt att tävla mot andra.

Vad minns du av dina första tävlingar?

– På en skidtävling på Malungs skidstadion hade man en tävling med individuell start. Då fick jag starta bland de sista och jag minns att jag blev så himla sur, för jag trodde att den som var först i mål vann. Nu vinner ju de som startar först tänkte jag, det minns jag faktiskt. Jag vet inte hur det gick men jag fick i alla fall en ärlig chans.

Vad betydde skidgymnasiet i Torsby för din utveckling?

– Det var jättekul och var nära Malung så att jag kunde åka hem på helgerna. Jag har kvar min lägenhet i Torsby och har aldrig lämnat den träningsmiljön, jag kommer troligtvis alltid ha en fot kvar där.

Du vann junior-VM redan 2012, vad hade du för tankar om skidåkningen då?

– Jag har hur länge som helst varit väldigt bestämd. redan när jag var åtta, nio år ville jag bli skidåkare. Det tar inte slut vid ett junior-VM-guld, jag ville ju fortsätta att utvecklas och kände inte att jag var på toppen av berget tack vare guldet.

När kände du att du tog det stora steget som senior?

– Det var när jag fick åka VM i Val di Fiemme 2013. Det var första gången jag var i en A-final i sprint. Det var först då jag kände att jag hörde hemma på den nivån, jag märkte att jag kunde hävda mig. Jag hade åkt i världscupen men ramlat varenda gång, jag kunde inte bete mig, jag visste inte hur jag skulle åka i spåret, allt vara så ovant.

Vad var den stora skillnaden mot juniorloppen?

– Det var mycket högre fart från start och en massa åkare omkring mig. I juniorsammanhangen kunde jag hålla en rätt hög fart men vara ensam om den farten. Jag behövde inte anpassa mig utifrån hur de andra åkte. Som senior kommer det alltid någon som vill ta position, konkurrensen är mycket hårdare.

Hur vassa armbågar måste man ha, du blev petad från pallen i Drammen för att du kört för tufft?

– Man ska nog ha rätt vassa men ändå inte för vassa. Juryn valde väl att plocka bort mig men jag kommer inte att backa för det, jag kommer fortsätta att köra så som jag vill.

Foto: NTB Scanpix
Nilsson åkte i mål som trea i Drammen – men diskades. Foto: NTB Scanpix

När under en sprinttävling känner du att du har en bra dag?

– Det växer fram. I Davos hade jag en riktigt dålig känsla i prologen men jag gick ändå och vann. Det beror också på hur heaten utvecklar sig. När tävlingen är över kan man börja känna efter.

Du vann i Davos, gillar du hög höjd?

– Jag tror det, jag har i alla fall inga problem med det. Den gången kom jag direkt från lågland och gick upp på hög höjd, det var häftigt att visa att det fungerar.

Läs också: Northug favorit i Slottssprinten – utan valla

Har du alltid varit snabb på skidorna?

– Ja, det är första nu de två, tre senaste åren som jag kan få till bra distanslopp när allting stämmer. Som junior var det sprint som jag var bäst på men jag har alltid haft ambitionen att bli lika bra på distans, nu börjar det ge resultat.

2012 satte du alla på plats och slog världsrekord på 100 meter med tiden 13,19 sekunder, vad betydde det?

– För mig var det jättestort och jag var väldigt stolt. Det var kul för mig som junior att få möta alla världsstjärnor. Men jag har blivit av med världsrekordet nu.

Det finns de som vill att sprintloppen blir betydligt kortare än i dag, vad tycker du om det?

– Jag åker det som erbjuds och har väl egentligen ingen åsikt om det.

Vilken är din skönaste seger?

– Det som hände i Planica var stort, jag hade en så otroligt skön känsla i kroppen. Hela världscuphelgen där gick som på räls. Allt stämde, jag var på toppen av min förmåga.

Vilket väder vill du se när du drar upp rullgardinen på morgonen?

– Jag är nog inte så beroende av vädret även om jag tycker att det är kul och blir glad om det är vackert väder. Jag blir inte på dåligt humör om det ser mörkt ut, men solsken ger mig en extra kick.

Måste man vara tjurig som skidåkare?

– Jag tror att jag är det men jag tror inte att man måste vara tjurig. Det känns som att jag är ensam i familjen om att vara så här, det kanske går långt tillbaka i släkten.

Vad har dina föräldrar Richard och Karin betytt för din skidåkning?

– De betyder ännu mer i dag än de gjort tidigare. De följer mig till max nu och utan dem skulle det inte fungera. De gör verkligen allt för mig.

Charlotte Kalla har länge varit det stora affischnamnet, vad betyder det att få träna med henne?

– Jag tycker att det är bra. Jag bedriver den största delen av sommarträningen själv och tycker att det är bra att samlas på läger för då får man en avstämning på hur man ligger till, det blir en bra värdemätare på om min egen träning har varit lyckosam.

Du övertog sista sträckan i VM-stafetten från Kalla, vill du abonnera på den sträckan i stafettlaget?

– Jag kommer inte att kräva att få åka sista sträckan om jag inte förtjänar det. Jag tycker att det var jättekul att gå den sträckan men jag kommer inte abonnera på den, jag har respekt för att lagledningen tar det lag som de tror mest på just den dagen.

Jag vill bli som Kalla”, sa du 2012, vad menade du med det?

– Jag kommer inte riktigt ihåg, men jag antar att det var att jag tycker att Charlotte är en fantastiskt bra skidåkare och att jag ville bli som hon.

Vad är Grisbacken?

– Det är en backe i Torsby som jag brukar springa uppför. Det är en långtur som kan ta upp mot tre timmar, det är ganska många skidåkare i Torsby som brukar springa uppför Grisberget.

Lyssnar du på någon speciell musik när du tränar?

– Jag tycker att det är skönt att inte lyssna på musik under de långa löppassen. Jag älskar springa och höra fåglarna kvittra, andas in frisk luft och känna barrdoften. På de korta eftermiddagspassen kan jag lyssna på musik, då blir det en shuffle, så att jag får en blandning av allt jag tidigare lyssnat på.

Du är 22 år, Marit Björgen fyller 35 och ska göra comeback efter barnafödande nästa säsong, hur långt fram ser du?

– Jag ser inte att slutet på min karriär är inom räckhåll i alla fall. Mer än så tror jag inte att jag vill spekulera. Björgen är fantastisk.

Hur viktigt är det att vinna sprintcupen?

– Det är inget jag lägger energi på. Jag vill göra det bästa lopp jag kan av de som återstår i världscupen.

Ser du att du med tiden kan vinna den totala världscupen?

– Det är ingen tanke som jag har eller ens har funderat på, det tror jag bara skulle stjälpa mig i stället för att hjälpa mig.

Du har lagt ned Twitter och din blogg känns långt ifrån uppdaterad, varför då?

– Blogg har jag nog inte haft på länge. Twitter har jag lagt ned, nu kör jag bara Instagram. Jag har mer att förmedla med foton än vad jag har med ord känns det som. Jag kommer inte på spontana saker att säga, till bilderna behöver man inte säga så mycket.

Du är en ”skavsårsmänniska”, vad betyder det?

– Jag får skavsår så fort jag sätter ned foten i en ny sko. Jag är ganska dålig på att lyssna på kroppen så jag får lätt de där köttiga, blodiga och äckliga skavsåren som kan bli infekterade, jag har väl haft ett antal sådana grisiga skavsår.

Vad gör du när du unnar dig något?

– Jag älskar att stå i köket och baka roliga saker på mitt eget sätt, jag har inga recept. Sedan gillar jag att bara ta det lugnt.

Apropå Slottssprinten, hur mycket har du träffat kung Carl XVI Gustaf?

– Någon gång i Davos men det är inte så att vi har en jättebra kontakt, några gånger har jag i alla fall hälsat på honom.

Har du varit inne i slottet?

–  Jag har knappt varit utanför ...