Det är svårare att överleva gruppspelet än någon annanstans i fotbollsvärlden.
Det borde därför vara givet att det här blir de stora elefanternas regnfest (nej, vi har inte svensk sommar här) men ta Tyskland, laget har inte vunnit en EM-match sedan guldet -96.
EM är ofta skrällarnas mästerskap. 1992 skrällvann Danmark, fyra år senare var skrällaget Tjeckien 17 minuter från guld och för fyra år sedan fick grekiska sportsommaren en chocktidig start.
Och bara för att man är skyttekung är man ingen guldmakare. I de tre senaste EM-turneringarna har skyttekungens lag bara nått semifinal.
I år är EM vidöppet. Jag, Anders Svensson och Fredrik Ljungberg säger Frankrike. Andra säger Tyskland. Spanien får som vanligt tips och Italien fick ännu fler innan Cannavaro försvann.
Att Portugal fått en hel del tips beror på en enda man.
Cristiano Ronaldo.
Det finns en fantastisk bild när Portugal möter Italien som visar respekten Ronaldo sprider ut i världen. Frispark. Ronaldo har lagt upp bollen. Står bredbent, samlar sig, högerhandens fingrar pekar spretande neråt, som om han är beredd att dra vapen.
Bilden är tagen bakifrån och fångar ögonens fruktan och fasa hos spelarna i muren. De vet inte vad som ska komma. Det kan komma vad som helst.
Min bästa minnesbild av huvudrollsinnehavaren i fotbollssåpan om hans framtid var när Cristiano Ronaldo sakta gick hem över plan.
Portugal hade skickat ut England ur EM 2004. Jag höll på att packa ner datorn när Ronaldo dök upp i ljus, sommarslapp kostym. Ögonen lyste av avslappnad lycka, han tittade upp mot läktaren och log. Han gick med några kompisar, ingen sade något. De hade fullt upp med att njuta av stunden.
Förbundskapten Scolari skolade in Ronaldo smart i turneringen. I VM två år senare hade han växt ut till nyckelspelare i laget, i kväll möter Portugal Turkiet och nu är han 23 år och gammal nog att ha huvudrollen i hela EM.
Portugal har Ronaldo. Sverige har Zlatan. Inga andra lag har så stora avstånd mellan stjärna ett och två i truppen.
Likheten mellan dem är deras fotbollsradar, de verkar alltid veta var alla andra finns innan de får bollen.
Titta på Cristiano Ronaldos kroppshållning, hur rak i ryggen han är, hur högt han håller huvudet. Skallen är som periskopet på en u-båt och den vrids hela tiden för att läsa av planen.
I Zlatans skalle finns en fotbollskamera som gör att han kan vara omöjlig att spela mot, men inte lätt att spela med. Han har sagt:
"Medan jag spelar kan jag se något som inte någon annan ser och den bilden är fortfarande kvar i huvudet fem sekunder senare. Det är bilder på vad som kommer att hända och hur jag ska göra då. Det är inte alltid det är bästa lösningen, men det är den bästa lösningen jag kan komma på".
Lars Lagerbäck säger att det ibland inte ens räcker med video för att efteråt förstå hur Zlatan har sett passningsvägar.
Och nu - efter alla år - har vi kommit dit att Lagerbäck säger att Zlatan Ibrahimovic ska användas mer i det svenska anfallsspelet.
Han påstås bli det jag länge längtat efter. En go-to-player, som det heter på basketspråk. Någon de andra söker för att han kan och ska lösa problem och skapa öppningar.
Jag tror det när jag ser det.
Man ser det inte på träningen.
Och då ska man ändå veta att här i Lugano är vi långt ifrån EM-festen än så länge och vi är människor under molnen som tittar på träningar och blir EM-ettor på att tolka minsta tecken för att hitta något som kan bli dagens story. Häromdagen var det Henrik Larssons försvarsroll steget bakom Zlatan för att minska numerära underläget mot grekernas mittfält.
I går var det Zlatans stora ord om Fredrik Stoor. Någon timme senare stod Stoor på en hotellaltan och verkade både smickrad och chockad av berömmet och han sade att han alltid gillat att spela offensivt och han har alltid varit bajare och alltid kollat på stora spelare. Som Micke "Hella" och Johan Andersson.
Att Johan "Danken" Anderssons namn dök upp dagen före EM är beviset för att vad som helst kan hända - bara man försöker hänga med i spåren av Cirkus Zlatan.