Efter två raka finalförluster lyckades Sundsvalls basketlag ro hem stadens första SM-guld i en lagsport. Ett välförtjänt guld till en klubb som länge kämpat i skuggan av norrlandsrivalen Plannja.
På pappret har Sundsvall år efter år mönstrat ett enormt starkt lag. Även den här säsongen fanns de med i förhandstipsen. Men säsongen började uselt med nästintill idel förluster.
Vändningen kom när australiensaren Liam Rush kom in i laget. Förutom att han är en tvåhundra centimeter lång och duktig spelare förde han in glädje laget.
Med Rush kom segrarna på löpande band.
Södertälje blev en enkel match i kvarten, seger med 3-0. Favorittippade Norrköping fick ge sig med 3-1.
Inför finalen mot Solna klev många experter fram och sa att Sundsvall inte kunde vinna eftersom de saknade en coach. Peter Öqvist bevisade motsatsen. Inte minst i de tre sista matcherna där han lyckades med att få en bättre balans och variation i anfallsspelet än tidigare. Uppvisningen i den första halvleken den sjunde finalen var imponerande och la grunden till guldet.
Det är ingen tvekan om att det var Sveriges två bästa lag som möttes i finalen.
Solna har varit i toppen hela säsongen och har imponerat med ligans tuffaste och snabbaste försvarsspel.
Att Solna satsar på att ta tillbaka guldet råder det ingen tvekan om. Den stora frågan är om Sundsvall orkar och har ambitionen att bli en maktfaktor i svensk basket på samma sätt som Plannja var i mer än tio år.
Det som oroar är att inget av finallagen lyckats matcha fram unga spelare utan helt förlitat framgången på rutinerade svenskar och många importer.
Det finns mer talanger än någonsin tidigare ute hos klubbarna, Nästa år får vi hoppas på att någon eller några av dem kliver fram och spelar en betydande roll när slaget om guldet avgörs.