Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sport

Sven Gustavsson: Herrarnas höjdfinal VM:s höjdpunkt

För att vara ett VM ett år efter den urladdning ett OS brukar innebära var det nyss avslutade VM:et i Moskva ett riktigt bra mästerskap.  För mig framstår höjdfinalen för herrar som toppen, inte bara beroende på de fantastiska resultaten utan på att skeendet var så fullständigt galet osannolikt.

Visst var Usain Bolts återkomst på 100-meterstronen också stort, men i ärlighetens namn hade han ju inget motstånd.

I efterhand får man också säga att det var väl tur att man plockade Powell och Gay innan VM. Tänk om deras med förbjudna substanser preparerade urinprov skulle ha slagit ner som en bomb mitt under VM.

Och visst var kvällen då Jelena Isinbajeva vann också magisk. Men samtidigt började hon prata om en fortsättning som gjorde att det inte blev den slutpunkt det hade kunnat vara.

Senare i VM pratade hon också om annat vilket gjorde att hennes stjärnstatus för alltid fläckades ner.

Mo Farahs dubbel var också läcker, men precis som med Bolt. Karln har ju inget motstånd. Han verkar göra precis som han vill i sina lopp.

Sista VM-dagen fick vi också en sådan där fantastisk hoppupplevelse igen, som gjorde att man drömde sig tillbaka till Christian Olssons storhetsdagar.

Teddy Tamghos trestegshoppning var den bästa världen skådat på 15 år och för första gången på 2000-talet fick vi se ett 18-metershopp.

Det kommer att bli fler från den här unge fransmannen, som kanske till och med kommer att kunna hota Jonathan Edwards världsrekord på 18,29 från VM på Ullevi 1995.

Nej, höjdfinalen slår ut det mesta. Det kunde ha blivit Barshim från Qatar, en kille som varit och tränat en hel del i Sverige, som kunde ha vunnit.

Eller en kanadensare som knappt är känd alls i Sverige, trots att han tog OS-brons i fjol.

Men det blev en ukrainare vid namn Bohdan Bondarenko. Han var å andra sidan okänd för alla utom den innersta kretsen i friidrott bara en månad före VM.

Att han stod över på 2,38, som sedan hans två huvudkonkurrenter tog, och ändå lyckades vinna på 2,41 var fullständigt osannolikt.

Överlag var det ett VM där favoriterna oftast infriade sitt favoritskap. Därför fick vi också två tripplar på sprintsidan.

Shelly-Ann Fraser-Pryce blev den första kvinnan att vinna 100, 200 och 4 x 100 på samma VM.

Usain Bolt vann samma sträckor, men han har också gjort det vid ett VM och två OS redan.
Han har tagit 14 guld av 15 möjliga i de fem senaste globala mästerskapen.

Jamaicanernas sex sprintguld blev en skön spark i baken på alla som säger att det jamaicanska sprintundret bara tillkommit på förbjuden väg, bara en månad efter avslöjandet av Asafa Powell och två efter Veronica Campbell-Brown.

För Bolts del betydde stafettguldet på söndagen att han gick upp på åtta VM-guld, som tidigare Carl Lewis, Michael Johnson och Allyson Felix mäktat med. Men Bolt har ytterligare två silver, på 200 och stafetten från VM 2007.

Det gör honom till den störste i VM-historien.

För svensk del blev det bästa VM:et sedan 2007 i Osaka, trots att flera av de bästa underpresterade.

Abeba Aregawis guld på 1 500 meter var inte bara Sveriges första på medelsdistans sedan OS-guldet 1948 på samma sträcka. Det var också första VM-medaljen sedan Carolina Klüft vann sjukampen i Osaka 2007.

Sex finalplatser var också det bästa sedan Osaka och Mustafa Mohamed tog den bästa maratonplaceringen sedan 1983.

Aregawi, Erica Jarder, Kim Amb och fram för allt Sofi Flink visade verkligen att svensk friidrott är på väg uppåt igen.

Totalt sett gjorde Ryssland ett bättre hemma-VM än väntat och gick för första gången på tolv år förbi USA med totalt sju guld, fyra silver och sex brons. USA tog fler medaljer, men IAAF räknar alltid gulden först. USA tog 25 medaljer enligt sex guld, 13 silver och sex brons.

Det blev ett VM utan världsrekord, men väl tre mästerskapsrekord och totalt 21 världsårsbästa i de 47 grenarna.

Till sist kan vi också konstatera att Emma Green Tregaro fick sitt stora internationella genombrott nu, även om det är åtta år sedan hon tog sin enda VM-medalj.

Men den här gången var det inte för sitt höjdhoppande utan för tio målade naglar.

Det här var VM:et där Abeba Aregawi sprang sig in i svensk friidrottshistoria och Emma Green Tregaro målade sig in i svenska folkets medvetande.