Det är en så dundrande framgång att saken måste ha en förklaring.
Man vill gärna tro det: att det finns en orsak, som ingen tänkt på, som ligger gömd bakom medaljerna och som får Carolina Klüft inte bara att vinna sjukampen, utan också att prestera världsmästerskapens hittills främsta resultat, som får Christian Olsson att bemästra favorittrycket och vinna tresteget överlägset, och som får Stefan Holm att övervinna en skada och ta silver och Patrik Kristiansson att äntligen bevisa att han är en medaljman.
En av skillnaderna mellan dagens och gårdagens svenska friidrottare är respektlösheten. Dagens stjärnor är både ödmjuka och kaxiga. De verkar omedvetna om hur svårt det egentligen borde vara att ta en VM-medalj.
Bra tränare är en annan förklaring. Liksom målmedvetenhet och en svensk tradition inom höjdhopp. Men att finna något systematiskt eller magiskt bakom framgångarna är svårt.
Talanger som Carolina Klüft och Christian Olsson kan inte produceras med bestämd regelbundenhet formade i någon modell. De dyker bara upp någon enstaka gång.
Idrotten går i vågor och ibland tillhör svenskar världstoppen, men desto oftare inte. Kanske är det så enkelt som att ett antal extremt stora talanger nått världstoppen ungefär samtidigt.
Det låter simpelt och det tillfredsställer inte behovet av en djupare förklaring, men när Sverige nu tagit nästan lika många medaljer under ett enda världsmästerskap som under åtta tidigare mästerskap så beror det till stor del på detta slags tillfällighet.
Internationella friidrottsförbundet, IAAF, har de senaste dagarna i tysthet brottats med ett fall i sitt antidopningsarbete. Amerikanskan Kelli White, som tog guld på både 100 och 200 meter, har haft spår av ett centralstimulerande ämne i urinen.
Preparatet, som används av bland annat rallyförare och kartläsare mot trötthet, finns inte med på Internationella olympiska kommitténs lista över förbjudna ämnen, men det är nära besläktat med medel som finns där, och kan komma att hamna där före OS i Aten nästa år.
IAAF är trängt av både vetenskapliga och juridiska svårigheter och har därför inte vågat tala klarspråk under friidrotts-VM. En fråga gäller med vilka redan listade dopningsmedel som Modafinil ska jämföras. En annan fråga gäller risken för skadeståndsanspråk i amerikanska domstolar.
När finska skidåkare använde Hemohes i VM 2001, fanns inte det ämnet på dopningslistan. Då beslöt Internationella skidförbundet att Hemohes skulle likställas med preparat som redan var förbjudna. Därmed fälldes de finska åkarna.
I friidrottsvärlden är de ekonomiska riskerna större.
Därför vågar inte det internationella förbundet ta den ställning som skidförbundet gjorde då, utan har bollat över saken till det amerikanska förbundet, som i sin tur knappast lär vara mer motiverat att stänga av Kelli White och riskera ett dyrt skadestånd.
En tydlig trend i årets VM är alla unga mästare:
21-årige etiopiske löparen Kenenisa Bekele, på 10.000 meter, 22-åriga kanadensiska Perdita Felicien på 100 meter häck, 23-åriga ryskan Svetlana Feofanova i stav, 21-årige sydafrikanen Jacques Freitag i höjd, 23-årige Christian Olsson i tresteg, 20-åriga Carolina Klüft i sjukamp, 20-åriga australiskan Jana Pittman på 400 häck och på 3.000 meter hinder 21-årige Saif Saaid Shahin, före detta Stephen Cherono från Kenya. Han stod överst på prispallen och tog emot Qatars första VM-medalj, utan att förstå ett ord av nationalsången.
Ytterligare en tendens är de lätta sprinterlöparna. Under tidigare mästerskap har "biffarna" radat upp sig inför 100-metersfinalen.
I Paris vägde fyra av de fem främsta 100-meterslöparna, enligt biografierna, under 73 kilo. Lättviktarna har tagit över.
Några nya världsrekord har det inte blivit på VM-stadion. Men på en bakgata vid Eiffeltornet noterades 64 kronor blankt för ett glas läskeblask.