- Jag räknade till åtta riktigt heta målchanser, men tyvärr var avsluten för bleka.
Förbundskapten Thomas Dennerby?
Nej. Förbundskapten Calle Barrling efter ännu en förlust med Sveriges F19-lag. Då hade laget redan blivit sist i sin EM-kvalgrupp, bara tagit en poäng mot Tyskland, Ungern och Skottland, missat möjligheten till U20-VM och redan då, i våras, bevisat hur framtidsläget är för svensk fotboll på damsidan.
Att läsa Barrling är som att höra Dennerby. De är stolta över spelarna och belåtna med deras inställning, även när det inte räckt till.
Det är dit Sverige kommit.
Till en plats där man inte vinner eller går vidare men kaptenerna i alla fall är nöjda om spelarna kämpar och visar inställning. Större är inte kravbilden. Svårare är det inte att beskriva hur den forna stormakten sett de tunga nationerna lämnat Sverige bakom sig.
Jag skrev under friidrotts-VM i Osaka om den sportens problem att behålla tonåringarna. För fotbollen är svårigheterna minst lika stora och störst är de på tjejsidan. Och de som fortsätter håller inte tillräckligt hög klass internationellt.
Oftast kan det vara svårt att exakt säga när en framgångsrik epok tar slut. Ibland är det löjligt lätt. Tisdagen 18 september 2007, vid fyratiden svensk tid. Då var den över för Sveriges damlandslag i fotboll.
Om VM var ett fiasko?
Nej, ett misslyckande.
Ingen lyssnade när Victoria Svensson pratade om att "Vi kan vinna VM". En kvartsfinal var vad man kunde begära.
Om vi i medierna varit för snälla mot Dennerby?
Nej, han har sågats rätt rejält. Ingen lyssnar längre när han pratar om den "fantastiska halvtimmen" mot USA.
Skillnaden mot det Lars Lagerbäck utsattes för i Tyskland var förväntningarna. Då kom Sverige med ett lovande EM i ryggen och med Zlatan, Henke och en skadedrabbad Ljungberg. Det fanns anledning att tro och hoppas.
Nu kom Sverige med en nedåtgående kurva sedan VM 2003 (där "vi hade flyt" enligt Victoria Svensson igår) och enda likheten var en skadedrabbad Ljungberg. Det fanns ingen anledning att tro.
Men det som var fiasko och ska sågas är uppladdningen inför första matchen. Victoria Svensson pratade om "den där jävla Nigeria-matchen", men det var ingen nyhet att Sveriges VM-öde skulle avgöras då. Ingen nyhet att Sverige är usla på premiärer.
Och ändå skulle det klappas pandor, shoppas märkeskopior och gås på murar till förbannelse. När VM startade var svenska spelarna inte mentalt förberedda på att gå in och köra över Nigeria och det fick de lida för hela vägen.
Sverige klarade inte av att göra mål på de chanser som skapades då.
Men det stora VM-problemet har varit att Sverige skapat för få chanser eftersom det ordnade mittfältsspelet varit obefintligt.
Lotta Schelin led mest av uppladdningen. I går var hon frisk från sin VM-frossa och levde upp till sitt rykte men då låg Sveriges VM i respirator. Om det ska finns någon ljusning för landslaget måste Schelin fortsätta att utvecklas och lysa upp laget. VM har visat de enskilda stjärnornas stora betydelse för lagen.
Nu handlar det om att rädda det som räddas kan. Rädda en OS-biljett.
Och då, i kvalet mot Danmark (om inte danskorna skräller, Brasilien kan ställa upp ett B-lag), ska Dennerby köra med 4-4-2 och ett diamantmittfält med Therese Sjögran i en fri roll till höger. Att han använde två år till att spela in ett 4-3-3 system som sedan föll ihop efter en VM-match får ses som en lång och olycklig parentes i arbetet.
Missar Sverige OS var det här det sista vi såg av generationen som kallats den bästa.
Det fanns en manlig hockeygeneration som kallades så.
Spelare som hissades, misslyckades och sågades. När alla trodde att alla lopp var körda, allt hopp var ute - då fick de en chans till.