Sveriges backar håller inte för 3-5-2-modellen

Morgon i Peking. Efter en stund i den sjukhussterila matsalen loggade jag in för att kolla vad som hänt hemma.

Medan jag sov hade Sverige spelat fotboll.

Rubrikerna berättade att det hade gått jättebra. Alla var lyriska. Till och med motståndarna hyllade Sverige.

Jag scrollade ner och klickade runt och döm om min förvåning när alla hyllningar döljde två små fakta.

Sverige hade förlorat.

Sverige hade släppt in tre mål mot Frankrike.

Ursäkta min franska men har inte problemet varit att Sveriges tidigare så stensäkra försvarsspel de senaste åren varit saknat och anmält försvunnet. Nanne Bergstrand är inte längre ensam om att tycka att det är landslagets största problem.

Att då bygga en trebackslinje utan att ha rätt material och säga att nu ska offensiven bli starkare känns som att Lars Lagerbäck bara driver med oss.

Han kastar ut ett köttben och får oss i bevakningsstyrkan att gå i spinn över siffror hit och dit. Får oss att glömma det största problemet:
Det är fortfarande spelarna som inte räckte till i somras som ska in i systemet.

Jag vet att Lagerbäck hatar att kallas lögnare men den låter nästan för bra för att vara sann, historien om hur han satt där i Lugano dagarna efter att spelarna åkt hem och att han av alla - han med FYRBACKSLINJE tatuerat i svanken - plötsligt kom på:
Trebackslinje? Treeeevligt.

I går frågade jag om han någon gång tidigare i karriären funderat på att gå över till trebackslinje. "Nej, aldrig" svarade han snabbt och hade glömt försöket mot Portugal hösten 2002. Det blev 2-3 då också.

Jag har länge efterlyst en plan B.

I väntan på det fick jag en plan-C.

Steget är för stort för att köra det här i skarpa lägen mot stora lag.

Jag förstår inte ett dugg av snacket om att det här kan vara bra mot Albanien.

Det är inte mot den typen av lag Sverige haft problem. Sverige behöver inte ett nytt system för att slå Albanien, Ungern och Malta.

Sverige behöver spelare och förbundskaptener som vet hur man slår de största.

Om Sverige mot Danmark, Portugal och - i den bästa av världar - mot världens bästa i ett slutspel faller tillbaka till fyrafyratvå, då har det här bara varit bortkastad tid och onödiga experiment.

Att jobba mer med en 4-5-1-uppställning hade varit ett smartare sätt att använda tiden på.

Den sifferkombinationen är något för ett svenskt landslag att ha med sig när det blåser på toppen ute i den stora världen.

Det är bara att titta på de tre mittbackar som står högst på Lagerbäcks lista. Man behöver inte ens se Olof Mellberg bli bortgjord i Juve. Vem som helst inser att Sverige inte har tre backar som håller för systemet.

Det kommer att bli stora ytor bakom yttermittfältarna och utanför den centrerade trebackslinjen.

Av barn, alkisar och Olof Mellberg får man höra sanningen. I går pratade han om matchen som varit mot Frankrike och den som kommer mot Portugal i höst. Han sade:

- Hamnar man på mellis, bjuder man på för mycket, då blir det tufft.

För att täta till kommer yttermittfältarna att tvingas sjunka ner, 3-5-2 kommer att bli 5-3-2 när de stora elefanterna trampar igång. Lägg till att två centrala mittfältare blir fast i defensiva roller och vi har sju spelare i defensiva positioner.

Så var det med det nya, offensiva landslaget.

Om inte sångerskan Kirsty MacColl gått bort alldeles för tidigt hade hon nu spelat in en ny version av New England. Den hade handlat om Lars Lagerbäck.

Han vill inte förändra världen.

Han letar inte efter ett nytt Sverige.
Han letar bara efter nya platser åt sina gamla pojkar.

3-5-2-tanken är ett sofistikerat sätt att slippa jobbiga beslut i de centrala mittfältsfrågorna. Nu får han plats med både Kim Källström och Anders Svensson när båda är friska. Och är en av dem borta behöver han inte välja bort Daniel Andersson eller Tobias Linderoth.

Skulle Johan Mjällby få för sig att göra comeback ska vi nog hitta en plats åt honom också.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut