Det är över en vecka kvar till Sverige spelar sin första EM-match.
Och det är väl en himla tur.
Flera av mina normalt sansade kolleger sade och skrev inför matchen att det inte skulle spela någon roll hur det gick, vad spelarna gjorde och hur matchen slutade. Nähe? Varför skulle man då spela eländet?
Man känner igen en skräpmatch när man ser den. Jag förstod publiken som visslade och buade och bara de som älskar när svenska lag slår ur underläge kan uppskatta 0-1-mörkret mot Ukraina.
Det har växt upp en myt kring svenska landslaget:
Den säger att Sveriges ökade försvarsproblem beror på att laget blivit så mycket mer offensivt. Ingen kan ha missat att försvarsproblemen ökat, men offensiven står och stampar utan att ta sig framåt.
Sverige har bara gjort två mål på sex matcher 2008.
Ingen forward har gjort mål.
Ingen!
På den svenska lagledarbänken kunde de kanske räkna ihop till 30, 40 målchanser. Mitt räkneverk stannade vid två.
Det snyggaste, snabbaste, sexigaste läget hade Zlatan Ibrahimovic. Det var Zlatans anfall från början och det blev hans avslut. Anfallet och avslutet var bra.
Men - det ska vara mål där.
I EM måste det vara mål.
Om inte mittfältsspelet genomgår en mirakelförvandling kommer Sverige inte att få många såna lägen. Jag har tidigare propagerat för att Zlatan ska vara en "super-sub" mot Grekland men Johan Elmander är en skugga av sitt bästa jag.
Rycket. Självförtroendet. Styrkan. Johan Elmander har tappat massor av allt det där sedan hans kval och lycka och i går skadade han foten också.
Det oroande med Zlatan är hur knät mår i dag och i morgon och om några dagar. Det är ett jädra tjat om det där knäet men Sveriges EM-öde hänger på den där tunna knäsenan.
I går var han bra. Han kunde varit ännu bättre om han fått mer arbetsmaterial. Zlatan används som att han är en i mängden, men det är när Sveriges enda världsstjärna är inblandad det händer saker. Han måste ha bollen ännu mer.
Zlatan fick priset som Sveriges bästa, men det skulle Olof Mellberg haft. Han hade en ruggigt svår match. Innermittfältet bjöd på läskiga ytor framför mittbackarna.
Tobias Linderoth har jagat för att hinna ikapp efter skadan och är fortfarande steget efter. Han ska självklart inte starta mot Grekland. Problemet är att Kim Källström knappast kändes klockren i går heller.
Lagerbäck kan försöka stänga de öppna, gröna landskapen framför backlinjen med att dra ner och centrera de två innermittfältarna. Då kommer Fredrik Ljungbergs och Christian Wilhelmssons (jo, de ska och kommer att starta) djupledslöpningar att bli ännu viktigare och det säger inte lite. De har alltid huvudroller i de snabba omställningarnas landslag.
I går var det mest Ukraina som spelade så.
Förbundskaptenerna vill inte att "Ljungan" och "Chippen" startar för högt upp i sina attacker. De vill att yttermittfältarna ska få chans att utnyttja den korta, utåtvinklade tillbakapassningen från anfallet.
Sverige hade en sån nyckelscen. En boll bakifrån gjorde ett snabbstopp hos Henrik Larsson och "Chippen" körde fullt fram framåt på vänsterkanten.
Till sist en rättelse: Sverige hade inte samma startelva i genrepet 2006 som i första VM-matchen. Hade glömt att Andreas Isaksson blev sönderskjuten på vägen och försvarar mig med att Isak-eller-Rami-frågan inte bara är stendöd. Den är likstel.
Vid det här laget vet alla att EM-bollen uppträder som en badboll på speed. Den kan få målvakter att se ut som pajasar och det kan ju svenska utespelarna utnyttja.
De borde våga skjuta.
Det är tufft att göra mål.