Att det skulle bli en annorlunda tävling rådde det inga tvivel om sedan de största stjärnorna tvingats packa sina väskor och åka hem innan tävlingen ens börjat. Eufemiano Fuentes, den spanske "doktor dopning", är mannen vi har att tacka för att vi fått uppleva den bästa Tour de France på flera år.
I stället för de stora kanonerna var det en tunn spanjor, Oscar Pereiro, som fick tävlingen att gå på högvarv. Efter att ha förlorat nästan en halvtimme på täten i Pyrenéerna tog han igen det med råge. Ett par dagar senare, efter en otrolig utbrytning, där han kom in en halvtimme före täten, var det han och inte amerikanen Floyd Landis som var klädd i gult.
Men årets man skulle bli Landis. Allting var egentligen upplagt för Lance Armstrongs tidigare hjälpryttare. Dock visade han sig också vara mänsklig. När allt såg ut att gå hans väg kollapsade han uppför La Troussoire under den 16:e etappen och tappade åtta minuter. Allt var egentligen slut för hans del. Men dagen därpå körde det grön-gula Phonaklaget sönder hela fältet och skickade fram Landis på en 130 kilometer lång utbrytning - som han vann.
Det var en Tour som inte hade de tidigare årens "outtröttliga" cyklister. Plötsligt var de mänskliga. Man kunde kollapsa i bergen - och framför allt - det gick att komma tillbaks. Alla andra var lika trötta.
Fler dopningsrazzior som den spanska behövs för att få bort alla smutsiga element ur sporten. Det är då man inser hur roligt det är med cykling.
Svenskarna under årets Tour var inte bra, men inte heller dåliga. Thomas Lövkvist måste upp ett par snäpp, först då kan han också börja konkurrera på allvar.
Gustav Larsson blir bättre och bättre under tempoetapperna. Hoppas att det håller i sig.
Magnus Bäckstedt bröt tidigt och kan ursäktas med att han varit skadad länge. Men till skillnad från tidigare visade han sig vara betydligt mer attackvillig och offensiv än både Larsson och Lövkvist.