I åratal har Emma Green kämpat för att finslipa sin teknik, utan att få resultat.
I Barcelona kom belöningen – med råge.
Egentligen har Emma Green och Yannick Tregaro inte ändrat något speciellt till den här säsongen. Det är samma grundtanke bakom hoppningen, samma tekniska detaljer att akta på.
Men det satt långt inne. Därför kändes belöningen – både medalj och ett rejält personbästa – säkert extra välförtjänt.
– Emma har under alla de här åren varit helt grym när det gäller att tro på sig själv, att fortsätta göra sitt bästa även när det inte utvecklats så mycket, säger Tregaro.
– Man måste acceptera att man är där man är och så till slut sker en utveckling.
Och efter att hon i åratal varit stabil kring 1,95–1,97 kom rena rama islossningen i EM-finalen. I och med 2,01-hoppet har Green i år höjt sitt personbästa – som var från 2005 – med hela fyra centimeter.
– Tekniken har utvecklats den här säsongen. Hon klarar av att attackera bättre genom kurvan och är i en bättre position. Det handlar om den där lilla lilla tajmningen att kunna ta i under upphoppet.
Ett första tecken kom när Green tog 1,98 i Sollentuna den 1 juni. Därför kom hälseneproblemen extra olägligt.
Men, med facit i hand, tycks vilan ha gjort 25-åringen gott. Från att ha varit tveksam till EM så sent som för en dryg vecka sedan, fick hon på söndagen ett EM-silver om halsen – efter en duell med självaste Blanka Vlasic och Ariane Friedrich.
– Det är helt enkelt bara att man har tålamod och jobbar på och tror på sig själv, fortsätter göra det man ska göra. Att man klarar av att göra det lite bättre bara, konstaterar Tregaro.
– Det här är ju saker vi jobbat med under åren och nu har det börjat funka.