Vi stod i en dörrsluss i norra hörnet av Råsundas västra läktare.
Jag, AIK:s Lucas Valdemarín, hans kvinna, deras lilla barn. Där stod vi medan bråken runt arenan skulle lägga sig.
Inte förvånade. Inte chockade eller upprörda. Bara luttrade och lätt uttråkade stod vi där. Ännu en match, ännu en kväll med kravaller. Det var en sån höst 2007.
Och vår sinnesstämning säger mest om läget på huliganfronten.
Samma höst som det jobbades hårdare och bättre och mer ambitiöst på fler håll än tidigare verkade det vara svårare än någonsin att hålla koll på läget.
Det var nästan lika många matchavbrott på Söderstadion som det var målvakter i Hammarby. Jag var inte på en enda AIK-match under hösten utan att se bråk, stridsberedda poliser eller de där gängen som svepte omkring i Solna. Långt, långt efter matchen letade de efter att något skulle hända.
Läget är resultatet av att kraft och vilja under några förödande och förlorade år spretade åt olika håll i kampen mot fotbollsvåldet. På vissa håll hände ingenting.
Det spelar ingen roll om politikerna nu dragit skallarna ur sanden, klubbarna ägnar massor av tid och pengar och tillsammans med fansen jobbar med sånt som heter AIK-stilen, Bajen-gruppen eller Djurgårdsandan. Eller om supporterpoliser gör bra markeringsjobb och juristerna kommer fram till nutid med sina tillstånd och domslut. Eller om det finns massor av fina och behjärtansvärda Fryshusprojekt.
Om det där inte görs i takt kommer det aldrig att gå framåt.
Det är sjukt att det ska ta sån tid att få fram regler för hur kameraövervakningen ska fungera. Det är sorgligt att det tog mer än tre år att döma de inblandade i derbykravallarena på Råsunda och nästan lika lång tid för bråket på Gamla Ullevi.
Tsunamin tog resurser. Jag vet. Men det går alltid att hitta brottslighet som känns viktigare än den här. Hormonstinna unga män, sugna på våld och kickar och att slåss med varandra. Varför slösa statens pengar på sånt?
Skulle kunna köpa resonemanget om huliganerna alltid vågade samlas för sina bråk på fält långt bort från neon och betong. Men de vågar inte. Litar inte på varandra. De fruktar att uppgjorda överenskommelser om vapen och styrkeförhållanden inte hålls. De fruktar att någon ska bli liggande kvar, så svårt skadad att det ska vara för långt för ambulans att hinna fram.
Det är säkrare att slåss centralt och kicken blir ännu skönare när man är både fruktad och sedd. Och det är då det här blir ett synligt och störande samhällsproblem i mängden.
Jag har tidigare skrivit att polisen måste jobba mot det här som mot mc-gängen, med samma störande och närmarkering. Inte minst för att det här också hunnit sprida sig och få fäste på många håll i landet.
Men fotbollsvåldet är inget polisen kan eller ska lösa själv. Hur problemen i och kring idrotten än är måste alltid anställda och ideella jobba tillsammans och hur problemen än ser ut är det både en styrka och svaghet.
Vem ska se till att huliganfirmans logga plockas ner om PR-verksamheten återupptas på Råsunda? Vem kan garantera att inte fler grejer flyger mot bollkallar och linjedomare på Söderstadion?
Två tydliga exempel på svårigheterna i rollfördelningen.